tisdag 10 februari 2015

Ett inre ljus

Ett inre ljus av empati, en person som ger omsorg.

Ett inre ljus av empati, en person som ser sina medmänniskor och sin omgivning.

Sånt längtar jag efter ibland.

Det verkar som det är utrotningshotat och ovanligt och ovärdigt att ha lite empati, att tänka lite längre än sin egen näsa.


Jag tycker folk är så himla stressade och upptagna av sig själva och sina egna liv att de inte ens tittar upp för att se sin omgivning och upptäcka att det finns andra människor runt omkring dem.

Här om dagen stod vi parkerade på en ganska trång parkering och det var dessutom snövallar här och var som gjorde det än mer trångt. Precis när vi skulle åka och började backa ut kom en dam med sin bil och tänkte svänga in på parkeringen. När hon såg oss avbröt hon sin sväng och backade tillbaka en bit, dit hon kom ifrån. "Så snällt och smart" tänkte jag och vi backade ut från vår ruta. 

När vi svängt runt och skulle köra ut från parkeringen insåg jag att hon nog inte var så snäll och smart trots allt. Istället för att köra in och parkera ställde hon sig på tomgång precis vid utfarten till parkeringen och gick ur för att hjälpa en person ut ur bilen på andra sidan. Vi fick backa, köra fram och backa igen innan vi ens kom ut från parkeringen och det var bara några centimeter tillgodo mellan våra bilar innan vi kunde köra iväg. 

Hon kunde ha ställt sin bil två decimeter längre fram så hade det underlättat enormt. När vi pressade oss förbi hennes bil sidospegel mot sidospegel såg hon att det var trångt men när vi passerade vinkade hon åt oss ungefär som att vi var överens om att allt var ok. Men det hon hade gjort var ju att bara ha sina egna behov och önskemål i åtanke. Det hon ville göra gjorde hon omedelbart utan att ta hänsyn till någon i sin omgivning. 

Jag förstår inte hur man tänker när man alltid utgår från sig själv och sitt eget bästa och sitt eget behov. 

Men jag vet inte, det kanske bara är jag?

Men så impulsstyrda som en del människor är, undrar jag om de är riktigt friska. Eller de kanske tror att de är ensamma i hela världen, eller står över alla andras rätt att känna sig bekväma, eller de kanske är lite mer viktiga än alla andra?

En man i övre medelåldern som helt ogenerat nös rätt ut över fruktdisken i mataffären.

Den här kvinnan jag just nämnde som helt sonika parkerade utanför dörren och var i vägen för alla andra med bil.

En ung tjej vars mobil ringde när vi satt på bussen. Hon svarade med ett "Hej, jag kan inte prata nu för jag sitter på bussen" och sen pratade hon jättehögt i minst tio minuter, så högt att jag nästan undrade om hon ens behövde telefonen.

Tre äldre damer med rullatorer stannade på trottoaren och stod i klunga och pratade. Fast jag sa "Ursäkta" nästan lite oförskämt högt flyttade de inte på sig så jag fick kliva ut bland bilarna som stod parkerade intill.

Folk i alla åldrar cyklar som vore de jagade med blåslampa, på trottoarer, mot färdriktningen och genar rätt ut bland bilar och över torg och gångstråk med fara för sina egna och andras liv.

Men jag vet inte, det kanske bara är jag?

Jag önskar mig människor med lite mer av ett inre ljus, en inre glöd av medmänsklighet och allmän snällhet, så här i vänliga veckan som så passande pågår just nu. Man kan ju hejda sin impuls att parkera mitt i gatan, svara i telefonen när det inte är så passande eller gå lite åt sidan om man vill stå i klunga och prata på stan. 

Man kan ju hålla upp dörren för den som kommer efter en, säga hej om man möter någons blick, tacka när nån håller upp dörren åt en eller bara le mot alla för omväxlings skull. Det kan vi väl bestämma?

:-)   Hej och tack.





2 kommentarer:

  1. så otroligt vackert formulerat "ett inre ljus av empati". Klart att vi vill att folk ska se oss och våra medmänniskor, små ting som inget kostar kan betyda mycket för andra.
    Ibland blir man så trött när man delar med sig och det känns som om folk bara kör över en totalt, men så plötsligt händer det... någon gör något fint, ler, säger tack, bekräftar eller till och med ger en gåva och då tänker man att det är bra fint att leva ändå.
    Vi lever i en stressad värld och nog är många så trötta att de kämpar för att orka med sin egen vardag, så trötta att man inte orkar se andra...sådant händer säkert oss alla ibland.

    Men att sträva efter att dela med sig av ett inre ljus av empati är en god början på något som kan sprida positiva ringar på vattenytan.

    Tack för din fina formulering " ett inre ljus av empati".

    Jag önskar dig en fortsatt fin kväll och möten med människor som har det där inre ljuset av empati.
    Ljusa kramar Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar Christina. Genast fick jag en strimma ljus av empati när jag läste den.
      Ha det så bra du också.
      Kram

      Radera