Intet är som väntans tider

Åh som tiden ter sig extra långsam när man väntar på något. Minuterna, timmarna, dagarna sniglar sig fram. Tänk att tid kan vara så flexibel, långsam när man väntar och snabb när man har kul och vill ha mer tid på sig.

När man väntar på besked om intagning på en utbildning, ett besked om man fick jobbet man sökt eller något annat som är viktigt och avgörande för hur ens liv går vidare, känns det som att man kan få vänta i en halv evighet.

Eller den där väntan när många månader ska gå innan man får hålla en bebis i famnen och man bara ska gå där och räkna ned alla veckor och dagar, ja den väntan brukar ju vara 9 månader eller 40 veckor lång för de allra flesta.

Just nu väntar jag på flera saker och det är, utan inbördes ordning som de skulle säga i Melodifestivalen:

- Min födelsedag som infaller den 6 mars (det gör den förvisso varje år) och jag firar ett halvsekel. Det känns helt overkligt och jättekul och jag har ingen som helst åldersnoja. Jag tyckte det var mycket mer betungande att fylla ett kvarts sekel av nån anledning. Dagen ska firas på annan ort och med champagnefrukost.

- Besked från advokaten gällande mitt ärende om ersättning för vårdskada. Nu har jag fått brev från Patientskadenämnden om att de har mitt ärende och det ska behandlas när det blir min tur. Nu kan jag bara hålla tummarna för att det går bra och jag får ersättning. Fast det känns mest troligt att de ger mig avslag och säger att det som hände mig inte hade kunnat undvikas och att jag inte är berättigad till någon ersättning för förlorad inkomst, förlorad pension och sveda och värk.

Då måste jag fundera på om jag ska gå vidare till domstol och det känns inte så värst lockande. Men den dagen den sorgen.

- Våren, våren! Nu när snön smält undan lite kan jag redan ana små gröna stela spjut som skjuter upp ur jorden och signalerar vår, även om det är långt kvar, jag vet. Men jag har faktiskt hört talgoxens vårkvitter flera gånger.