Internationella kvinnodagen

Jamen hej hopp och grattis alla kvinnor.

Hurra för er, en enda dag på året.

Nej, allvarligt talat är detta inte en dag att säga grattis på. Det är ingen jäkla födelsedag.

Grattis kan vi väl enas om att säga när den här dagen inte finns längre.

Det lär ju dröja. Det visar sig i en alldeles färsk undersökning att Sverige är det bästa landet i världen att leva i, det är välordnat, jämställt och tryggt. Det kan jag hålla med om i många avseenden, men det är ändå en lång, lång väg kvar att gå innan det inte behöver talas om jämställdhet längre. Jämfört med de flesta länder i världen bor vi i ett fantastisk land och är oerhört priviligierade men det betyder inte att vi för den skull ska tiga still.

Det är fortfarande så i Sverige 2017, att politiker tar beslut om att lägga ned BB i glesbygden vilket tvingar kvinnor att åka många mil på krokiga och dåligt underhållna vägar för att komma till en förlossningsavdelning. Där har man på fullaste allvar haft kurser i bilförlossning i händelse av att de inte kan knipa tills de är framme på sjukhuset! Dessutom är kvinnor med förlossningsskador ett eftersatt område inom vårdsektorn. Kvinnorna blir inte hörda, tagna på allvar eller adekvat behandlade för sina skador. Det kommer garanterat öka till följd av färre BB:n och den på senare år så fina devisen om att tidig hemgång gynnar alla. Det är inte ett jämställt samhälle som gör så. Det är ett kvinnofientligt samhälle.

Det är också så att kvinnor varje dag arbetar gratis på sin arbetsplats då män tjänar mer än kvinnor även om de har samma typ av arbete. Efter eftermiddagsfikat jobbar alla glatt på men kvinnorna jobbar gratis tills de går hem. Varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Kvinnodominerade yrkeskategorier har ännu idag generellt sett lägre löner än mansdominerade. Det är fortfarande finare och värt mer pengar att sköta maskiner och köra maskiner än att sköta om barn, sjuka och gamla. Så jättekonstigt!

Det är också en majoritet av kvinnor som jobbar deltid eller går ner i tid under perioder i sitt arbetsliv, för att ta hand om barn, hem, familj, äldre generationer. Det ger också en lägre pension eftersom det arbetet är oavlönat och inte genererar en krona i pensionskuvertet när de blir gamla. De blir fattigpensionärer och det är väl uselt med tanke på vilket fint och jämställt land vi ändå bor i enligt den där undersökningen som sa att Sverige är det bästa landet att bo i! Blir man dessutom långtidssjukskriven, vilket kvinnor i högre grad än män blir, straffas man för det genom en urholkad socialförsäkring som ger en usel levnadsstandard för de som lever på sjukersättning eller sjukpenning efter 365 dagar och som i sin tur återigen leder till en sorgligt låg pension.

Det är fortfarande i varenda undersökning som görs, så att kvinnor står för majoriteten av hushållsarbetstimmarna i form av att handla mat, bära hem, laga mat, frysa in, göra matlådor, fixa matsäck, packa gympapåsar, ha koll på föräldramöte och aktiviteter på förskola och skola, skjutsa, hämta, lämna, städa, våttorka, damma, vattna blommor, bädda rent, byta handdukar, borsta tänder och hår på de nybadade småbarnen, få på dem pyjamas, läsa godnattsaga och tryggt få dem att sova gott och inte vara rädda för världen, tvätta, hänga, stryka och vika tvätt, plocka undan gamla tidningar, kuvert, bananskal, överblommade tulpaner, ställa ned i diskmaskinen, starta och sen plocka ur, prata med tonåringar om allt mellan himmel och jord, trösta och peppa tonåringar, hämta hem tonåringar mitt i natten från fester och parken, ha koll på barnens kalas, både deras egna och de kalas de blir bjudna på, fixa presenter och komma ihåg alla släktingars födelsedagar, bjuda in till julfirande, köpa personliga julklappar, skicka julkort, städa och pynta hemmet inför varje jävla högtid med tomtar och hönor, glitter och fjädrar, städa bort skiten sen, baka julbröd, koka knäck och lägga skinkan i blöt, för att inte tala om skura toaletter, handfat och badrumsspeglar rena från alla jävla fläckar och rensa avlopp från tvål, hud och hår och så fort man är klar med allt detta är det dags att göra om det igen för då kommer det en ny dag.

Det är nog också kvinnor som står för den mesta omsorgen om anhöriga, som skickar kort på mostrars födelsedagar, ringer åldriga föräldrar, hänger upp julgardiner och storstädar när de inte längre orkar, hjälper till att handla, skjutsa, följa med till doktorn, hälsar på på sjukhus och äldreboenden och har koll på att faster helst vill ha Noblessechoklad och Året Runt. Kvinnor påminner män om att deras mammor skulle uppskatta ett telefonsamtal på födelsedagen och mors dag, curlar män de har ett förhållande med genom att hela tiden hjälpa till, fixa, bana väg och underlätta, och göra allt detta ovan.

Det är kvinnor som till största delen runt om i världen utsätts för kränkningar, hot, sexuella trakasserier, våldtäkt, misshandel och hedersrelaterat våld. Som kuvas till underkastelse och tystnad. Som vingklipps redan som små. Som inordnas i flickfacket att flickor ska vara tysta, stillsamma och söta medan pojkar får höras, ta plats och stöka för "pojkar är ju pojkar".

Män blir inte av med jobbet för att de ska bli pappa. Män blir inte omplacerade och faller efter i löneförhöjningar för att de inte presterat under småbarnsåren. Män är inte föräldralediga i lika stor utsträckning som kvinnor. Män vabbar inte lika ofta.

Ja jag skulle kunna fortsätta länge, länge. Men jag orkar inte, jag dör lite inombords av det här och ni vet ju det här redan.

Egentligen vet vi ju alla men det räcker inte att bara veta om det, tänka på det eller vilja ändra något. Vi måste ju agera. Skriva insändare, motioner, plakat, demonstrera, ifrågasätta och driva på. Göra något!

Ovan nämnda är bara en bråkdel av den värld kvinnor varje dag får leva i och då har jag inte talat ett ord om all den  misogyni (fråga Google) som ständigt och jämt sipprar över oss. Dagligen. Ofta från helt oväntade håll.

Varför kan vi inte bara enas om att vi alla är människor som är här en skitkort stund på jorden, jämfört med den evighet som jorden har funnits och kommer finnas. Kan vi inte bara samsas, hjälpas åt och vara snälla? Vill vi inte alla bara leva våra futtiga åttio-nittio år på bästa och lyckligaste sätt utan kamp? Är det inte vad livet går ut på, att vara så lycklig som det bara går?

Då kan vi säga grattis.

Inte för att det behövs nån dag speciellt för kvinnor utan för att vi äntligen kommit så långt att det INTE behövs nån dag speciellt för kvinnor.

Nu måste jag gå och skrika skithögt i kudden av frustration över alla orättvisor i världen, all skit som existerar och att de i USA valde en man som sin president som säger att han vill grabba tag i kvinnors fitta på ett sådär lite härligt, grabbigt vis som inte menade att vara elak eller skada nån och bara var på skoj ju, ni vet, sådär som man skämtar i omklädningsrummen, men som förmodligen varenda kvinna i hela världen blev illa berörd av. Och nu behöver ni inte googla ordet misogyni längre. Eller jo, gör det vetja!

I-landsproblem jag vet, men ändå så oerhört irriterande

Jag som är en stor älskare av avokado köper ett nät med fem sex stycken när jag är och handlar. De känns fina så jag hoppas kunna äta en samma kväll och göra guacamole på resten till helgen.

Jag väljer ut en fin avokado och skär upp.

Förväntningarna är höga.

Fallet blir högt.

Amen va fan, varenda gång, nästan.

Den ena äckligare än den andra. Övermogna, bruna, surt luktande, mögliga, vidriga.

På utsidan ser de helt fina ut och visar på intet sätt att de har en sån trist insida. 

Jag har så många gånger köpt avokado, råkat ut för detta och aldrig haft kvittot kvar. Ett i-landsproblem, jag vet. Men den här gången hade jag det. Och reklamerade dem. Och fick pengarna tillbaka. Dubbelt!

Det är ju inte pengarna det handlar om. Det fattar ni ju.

Det är den orimliga förväntningen jag har på den här frukten, bäret (måste fråga Google)...den här frukten. Jag vet ju hur en precis perfekt avokado ger mig ett lyckorus och en glädje långt över det normala och jag vet ju hur ofta den känslan uteblir. Ändå utsätter jag mig för det här, gång på gång.

Jag måste försöka dämpa mina förväntningar, lugna mig, tygla förhoppningarna när jag väljer en avokado och skär upp den. 

Det är inte bra för hälsan att falla så hårt varenda gång. 

Jäkla frukt.

Uppfriskande

Det är onekligen uppfriskande att tänka till lite extra kring vad man faktiskt gillar här i livet.

Och ogillar.

På min GILLA-lista kommer därför:

Min älskling och mina barn.
Kycklingsallad med mangoraja som jag skulle kunna äta nästan varje dag.
Rosévin till ovan nämnda sallad.

Papper, papper, alla former av papper, mmmm.
Sax, skalpell och lim till ovan nämnda papper.
Kesoplättar med vaniljkvarg och bär.

Netflix och HBO.
Mina Riekerflipflop som varit på återupplivning hos skomakaren så de ska överleva resten av sommaren.
Kaffe, alla former av kaffe.

Katter, och mest av allt vår svartvita lurk som helst vill vara ute hela nätterna och sen sova i garderoben om dagarna.
Restaurangbesök med lyxen att slippa handla, laga, duka och diska.
Böcker av alla de slag, både nya från bokhandeln och gamla från dammiga antikvariat.

Kärlek av alla sorter, vem tycker inte att regnbågen är vacker?
Att vara hemma, ute och inne, det gillar jag skarpt.
Roliga klipp på Youtube, gärna med katter, barn och turkiska dödsmetallband.

På min OGILLA-lista hamnar:

Folk som går omkring i livet och tror att de är lite viktigare och lite förmer än alla andra.
Fiskpudding.
Konjak.

Städning, detta nödvändiga men så tråkiga.
Avloppsrensning med efterföljande vattenläckage som man inte kan fixa själv.
Bananer, både på längden och tvären.

Debattprogram i tv där de bara pratar i munnen på varandra och inte hinner komma igång förrän de ska byta ämne.
Stela, för tajta byxor utan någon som helst tillstymmelse till stretch.
Snapsar, för att de bränner så på vägen ned och för att det känns som de ska komma upp så fort de landat i magen.

Blomflugor som landar i vinet eller kaffet.
När man är ute ett helt gäng och nån säger "Vi tar McDonalds" och så svänger vi in där för att äta.
Föräldrar som är så upptagna av sin mobiltelefon eller ipad att de inte ens märker att deras bebis hänger ut över kanten på barnvagnen, eller redan har ramlat ur och gått därifrån.

Otålighet, intolerans och lättkränkthet.
Folk som jämt vill göra saker för att aktivera sig och som tjatar på mig att hänga på fast jag redan sagt nej tack.
Alla hemskheter som människor gör mot varandra och mot djur och i religionens namn och för pengars skull och för sitt eget höga nöjes skull och för att de kände för det.

Vad gillar ni?

Och vad ogillar ni?

Open art II

Jag lovade en uppdatering igår men har dels ofrivilligt uppehåll från internet i form av krånglande dator som inte vill ansluta till bredbandet och dels är det idag två år sen min mamma dog.

Två år av sorg och saknad!

Men hon skulle verkligen ha gillat årets Open art med en sån världsstjärna som Ai Weiwei bland annat. Konstvandringen är ett sätt att hålla mamma nära och nu går vi vidare inne på Krämarhuset.

Just den här är en av mina favoriter.

Målat på stora plåtar som rostat där syra frätt.

Facing av Erik Ravelo och Karen Oetling.

Ett inlägg i miljödebatten?

Between idyllic and reality av Willy Verginer.

En riktig superhjälte.

Speederman av David Cerny.

Ännu en av mina favoriter.

Får som är gjorda helt och hållet av gamla telefoner och krullsladdar!

TribuT av Jean-Luc Cornec.

MEAT av David Cerny.

Skivad anka av Lena Flodman.

Think Different (How to hang workers´uniforms) av Ai Weiwei.

En stor gul glad inbyggnad av Engelbrekt Engelbrektsson som står staty på Stortorget.
Open House av Antonio O´Connell

Man fick gå in och gå uppför trappor. På vägen upp såg man hans stövlar och ben.

Sen kom man upp till översta planet där man kunde ta sig en närmare titt på den före detta kungen.

Han var oerhört detaljrik och välgjord.

En kommentar om miljöförstöring och konsumtion?

Planet Blue av Mary Ellen Croteau och Ayala Leyser.

Körsbärsblomssanatoriet av Åsa Andersson.

Rådhuset i Örebro inklätt i vad som ser misstänkt likt ut nylonstrumpor.

Monument for Örebro av Ulrike Kessl.

Det som är så bra med all den här offentliga konsten och alla dessa olika stilar, material och budskap är ju att det alltid finns nånting som man kan tycka om. Om man känner sig kritisk till det här och tycker att mycket av det inte alls är konst utan bara skräp eller löjligt kan man ju ändå hitta något litet guldkorn som man kanske gillar lite grand.

Mer kommer i morgon.

Open art

Nu har jag haft bloggledigt och istället åkt några dagar till Örebro för att agera flytthjälp åt min pappa och passa på att se den stora konstbiennalen Open Art. Vi började i närheten av min pappas lägenhet vid Olof Palmes torg.

Jätteroliga stora pennor nedstuckna i en gräskulle mitt på torget.

Say it out Loud av Melissa Henderson.

Vi gick in på Krämarhuset och såg underliga foton. 

Snigel på ögat är ju en gammal klassiker, men det här, en stol!

Lek med kontorsmaterial.

Fruktstund.

En installation trodde vi.

Men man fick installera alldeles själv om man ville.

One Minute Sculpture av Erwin Wurm.

Härligt vackra, ödsliga bilder av övergivna platser och övergivna människor. Jag älskar det men samtidigt är det så svårt att se allt det vackra förgås, så svårt att jag nästan får lite ont i magen.

Trash de Vie av Franck Fleming.

En bergsprängare i wellpapp och tunt trä som både gamla och unga spanar in.

Las Guerras Panasonicas av Eduardo Balanza.

Det var ett tungt budskap i det här rummet.

Så roligt med en åsna som bajsar guldbajs!

Eller är det så att det är kamouflerade minor som barnen sen hittar och spränger bort både ben och fingrar på?

Now is more normal, now i better, now i right av Willy Verginer.

De här har ni kanske sett förut?

De talar sitt tydliga språk.

The Untouchables av Erik Ravelo

Slutligen en kulspruta laddad med barnens färgglada Pez-gubbar.

Fun Gun av Peter Johansson.

Trädgårdsslang och slangklämmor.

Aviator och Thinker av Tapio Haapala.

Färgprakt och flera tavlor på varandra så de stod ut från väggen.

About shyness and courage av Tapio Haapala.

Intressant!

Nedsutten och sliten fåtölj och en låda ovanför?

Jaha, ja, en tv däruppe.

Y´s Home Video av Yukako Ando.

Det blir mer från konstvandringen i morgon.

Att inte världen bara stannar

De senaste tio dagarna har Sverige präglats av ett tungt och sorgligt allvar och troligen extra allvarsamt här i bygden runt Kinnekulle och i Skövde. Det är nog få som undgått nyheterna om sjuttonåriga Lisa Holm från Skövde som försvann efter sitt arbete på ett café i Blomberg på Kinnekulle. Jag har skrivit om Kinnekulle här i bloggen flera gånger och kan inte nog understryka hur underbart vackert det är där. Men plötsligt ändrades den blommande juniidyllen till en allvarsam plats där tusentals frivilliga och många poliser letade efter spår och ledtrådar och innerligt hoppades att finna Lisa vid liv.

Tyvärr blev det inte så och nu är istället polisens avspärrningar och letande del i en mordutredning. 

Mitt i den grönskande sommarfägringen där liljekonvaljer, syréner och ramslök sänder sin doft över nejden, där de härliga lövskogarna susar, där den blå Vänern sköljer mot strandkanten, där slog ondskan till och allas liv förändrades. Lisas liv slocknade och hennes familj lämnades med sorgen och chocken och frågorna. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi försöka att föreställa mig hur deras liv har präglats av väntan och ovisshet och hur de nu ska hantera det fruktansvärda som hänt och på något outgrundligt vis orka leva vidare.

Det som ibland kan kännas som en lite kvävande småstadmentalitet, det där att alla känner alla eller har vuxit med varandra, gått i samma skola, bott på samma gata, blev nu en kraft att räkna med. Folk i bygden och tillresande lång bortifrån gick man ur huse och ställde upp för Missing People som uppbådade ett sökpådrag som inte tidigare skådats.

Det är ju inte så konstigt att det här försvinnandet som sedan tragiskt nog blev ett mordfall, berör oss alla på ett eller annat sätt. Har vi inte egna barn så är vi iallafall själva någons barn. Har vi inte egna syskon så känner vi iallafall några av våra vänners syskon eller deras barn.

Förgätmigej

Jag har noga följt medias rapportering och letat information och uppgifter för att kunna bilda mig en uppfattning om vad som möjligen kan ha hänt. Bara för att man som människa alltid strävar efter att få svar på sina frågor. Jag har försökt tolka och tyda artiklar och nyhetsinslag och säkerligen läst in en del betydelser som inte alls fanns där. Jag ville ju bara att de skulle hitta henne. Jag ville att de skulle hitta henne innan det började regna. Det var ju vackert och soligt under veckan då hon var anmäld försvunnen, men meteorologerna hade varnat för regn till lördagen. Jag ville ju bara att de skulle hitta henne innan det började regna för i hopp om att hon levde ville jag inte att hon skulle bli kall och frysa och om hon inte längre var i livet och låg någonstans utomhus så ville jag inte att det skulle regna på henne. 

De hittade henne innan regnet kom.

Att inte världen bara stannar när något såhär oerhört och ofattbart händer! Det har slagit mig förr och gjorde det igen när de hittade Lisa avliden, att inte världen bara stannar upp utan fortsätter blomma och grönska, fåglarna kvittrar, det blev skolavslutningar och studentbaler, prinsbröllop och ny bebis i kungahuset och folk åt grillbuffé, jordgubbar och frukostmackor som vanligt. 

Jag kände mig frustrerad och nästan lite arg på att inte allt kunde åtminstone stanna upp för en stund, måste livet verkligen bara fortsätta för de allra flesta, när det troligen känns för Lisas närmaste som att de måste kämpa för varje andetag?

Men jag tror att det är så att just det faktum att livet fortsätter trots allt, gör att man som nära anhörig, drabbad och chockad, till sist orkar ta några andetag, ta sig för något, se dagsljuset och långsamt ta sig tillbaka från sorgen till livet. 

Till sist.

Om än i en annan form.

För livet blir sig aldrig mer likt. 

Man är inte längre den man var innan sorgen, men nästan.

Vila i frid, Lisa. 

Det osynliga som är så viktigt

Ibland tänker jag på att många saker som är riktigt viktiga i livet inte syns för blotta ögat. Det är inte ett stort hus, en ny och dyr bil i garaget eller en glittrande pool i trädgården som är det viktigaste. Inte heller en dyr semesterresa, exklusiva champagneflaskor eller svindyra handsydda skor från Italien

Syre syns inte när man försöker titta på det men är väldigt viktigt får man väl ändå säga. Frisk luft syns inte så väl helt enkelt. Att gå ut i naturen och riktigt känna den syrerika fräscha luften med en touch av tallbarr, kåda, nyklippt gräs eller hägg som blommar, det är viktigt och får mig att känna mig rik.

Att vara frisk är en underbar känsla och många, många sjukdomar syns inte utanpå människorna som bär på dem. Många av dessa människor är dessutom mästare på att bära sina sjukdomar så att det inte ska synas. Man vill inte per automatik se risig och trött ut utan anstränger sig för att vara fräsch, pigg och snyggt klädd och se representativ ut. Att ha en dag då man känner sig hyfsat utvilad, lite stark och med tillförsikt inför framtiden, det är att vara rik.

Kärlek är jätteviktigt i vilken form den än kommer till oss. Känslan av kärlek i våra hjärtan syns inte men känns desto mer. Jo den syns nog förresten i våra ögon när vi tittar på den vi älskar, den hörs i vår röst när vi pratar om eller till den vi älskar och den känns genom huden när vi håller om den vi älskar. När jag ser mina barn eller min älskling och känner hur hjärtat slår extra hårt känner jag mig rik. Vilken lycka!

Känslor som avsky, hat och ondska syns kanske inte på en persons utseende i första hand utan reflekteras i deras handlingar. Den som säljer dyra biljetter till flyktingfartygen/gummibåtarna som förliser i Medelhavet ser väl troligen ut som folk gör mest men har med stor sannolikhet en brist på empati för de människor som ska åka med. Det är sånt som man inte kan se på utanskriften, att folk tänker vara elaka eller luras. Eller rent av försöka döda en. 

Sådana personer gör man bäst i att undvika eller hålla på så långt avstånd som möjligt. De där som suger ut all energi och livslust ur en. Problemet är ju bara att människor inte alltid är så uppenbara och avslöjar sin agenda.

När man tänker på det så är det ganska obehagligt egentligen. Det bästa vore ju om folk hade en skylt i pannan där det står precis hur man känner sig. 

Kär.

Snäll.

Givmild.

Ledsen.

Avundsjuk.

Arg.

Nej, det är inte lätt att läsa av folk och inte alltid lätt att förstå deras agerande eller deras tankegångar. Det är inte alltid lätt att komma ihåg att en del människor har baktankar, vill göra saker för egen vinnings skull och bara utnyttja andra. En del kan inte sätta sig in i andra människors situation och man kan bli förvånad över hur känslokallt de agerar. 

Det kan som sagt vara svårt att från början veta hurdana folk är. 

Vilken tur att jag inte tycker att det är lika komplicerat att andas, känna livsglädje och älska.