Nu är vi trötta

Idag har vi bara burit saker och möbler kors och tvärs. Som tur var fick vi hjälp, annars hade det blivit tungt.

Janne och jag åt en liten påsktallrik och målade varsitt ägg. Guldpenna ska det vara! De var fina i en minut innan vi åt upp dem.

Sen skruvade vi och torkade och dammsög. Bar fler saker och flyttade på andra. Det tar nog ett tag till innan allt ät klart men i natt ska vi premiärsova i vårt nya sovrum. Hoppas vi sover gott. Utanför fönstret kan vi se äppelträden så utsikten är det inget fel på.

Påskafton och pyspunka

Onixdag som Lotta på Bråkmakargatan säger. Punktering på bilen, så trist. Och sen när vi skulle ta cykeln till påskmiddagen var det pyspunka på alla däcken efter en lång vintervila i garaget. Nåja det gick ju att fixa med en pump.

Efter god mat och trevligt sällskap var det härligt att cykla hemåt i den stjärnklara, kyliga kvällen medan mörkret lystes upp av spridda fyrverkerier.
Om ni känner er förvirrade imorgon söndag kan det bero på att ni glömt ställa om klockorna till sommartid. En timme framåt!

Pärlhyacint och långfredag.

Ljuvliga små blommor de där pärlhyacinterna. Inte vet jag om det är en påskblomma men, jo den är det för mig.

Äntligen är det långfredag! Det är en lång och väl förankrad tradition att tillbringa den här dagen i bowlinghallen. Det kan ju låta konstigt men så är det. Först en god och stärkande frukost med lagmedlemmarna. Ägg, sill, juice, macka, kaffe och snaps.

Sen mot bowlinghallen där alla tar på sig sina maskeradkostymer och sen börjar spelet. Tremannalag, alla möter alla. Paus för lunch och spel hela dagen. Jag har spelat utklädd till hippie, Blues Brother, Iprenman, fransman, soldyrkande strandbrud mm. Verkligen en utmaning med simfötter på banorna.

Det här med att långfredag skulle vara just lång, och även tråkig skriver jag inte under på. nu har jag bara tittat på de senaste två åren men det är precis lika kul! Jippi, nu börjar det roliga. Glad Påsk alla.

Kyligt mottagande och frostig blick

Så här kallt är det på nätterna. Vi stänger av elementet och öppnar fönstret lite grann för att få sval luft i sovrummet. Det är härligt att ligga under sitt duntäcke och sova i det kalla rummet. Inte lika härligt att gå upp och sätta fötterna på det kalla golvet intill fönstret. Inte heller så härligt att ta på sig en morgonrock som känns som den har förvarats i kylskåp. Inte heller så härligt att dra upp rullgardinen och se att fönstret frostat igen. Termometern visar på 10,5 grader i sovrummet.

Men härligt att komma ut i resten av huset som ju är normalvarmt. På med kaffet och in i badrummet som har golvvärme. Det är nästan så man kan lägga sig raklång och tillbe det golvet, så fantastiskt är det.

Det är lite för kallt ute för min smak, jag vill ha plusgrader och vår nu. Det är jag inte ensam om att tycka.

KOM NU VÅREN OCH VÄRMEN! KOM NUUU! (Alternativ till regndans - ylande om att det ska bli vår)

Visst är det knäckande...

...att godis i alla former är så himla gott. 

Tänk bara på en hemgjord knäck med hackad mandel i. Eller en stor chokladtryffel som bara väntar på att få smälta i munnen. 

Smågodis i härlig blandning av hårda, sega, salta, sura och söta. De heter fina saker också de där goda rackarna. Hör här bara: hallonbåtar, marshmallows och punschpraliner, salta katter, kinapuffar och plopp. 

Ibland tänker jag på alla olika E-nummer som godis innehåller och då vill jag gärna bli renlevnadsmänniska och bara äta hemgjort godis (se bilden ovan). Då vet man vad som finns i godiset. Men sen faller jag och har ingen karaktär kvar när jag går förbi godishyllan och de små skumbananerna fullkomligen ropar efter mig. De passar så löjligt bra ihop med ett glas rött så det kan ni inte tro. Måste provas. Rekommenderas.

Det blir nog som jag sagt tidigare. Om man noga tänker efter vad man verkligen vill äta, och väljer några stycken är de fantastiskt goda. Godare än om man äter tills man nästan ångrar de sista bitarna.

Heja soppa

Jag är en riktig soppfantast.

Nästan alla slags soppor är goda. Det är ju så lätt att göra soppa, går utmärkt att frysa in, tinar snabbt - alltså snabbmat när den är som bäst. Jag gör oftast mycket soppa och fryser in. Senast blev det tacosoppa med köttfärs, tacokrydda och majs, paprika, lök och vitkål. Det blir som en tacofredag men smidigare.

Ibland gör jag broccolisoppa. Bara att koka broccoli i buljong och mixa och eventuellt tillsätta lite grädde om man vill ha den krämigare. Här har jag gjort burksoppa minestrone och den slank ner även om den inte var god. Både grönsakerna och pastaringarna var överkokta.

Nästa soppkok blir morotssoppa med recept från bloggen Queen of Kammebornia som har en vegetarisk utmaning! Gå in läs, det är en underbar blogg.

Och i mörkret lyser stjärnorna

Det kan vara mörkt. Sammetssvart som en medelhavsnatt, becksvart, kolsvart. Ändå syns alltid ett ljus någonstans. En strimma av ljus från en lykta långt bort, en blinkande stjärna på avstånd.

Ibland slår livet till med full kraft. Vare sig det handlar om härliga saker eller mer hemska. Det är svårt att hantera svängningarna och man kan behöva stöd och kloka vänner. Som tur är ser inte livet ut så för jämnan. Men man måste klara av dalarna för att kunna komma upp på toppen igen. Ja ja, jag vet, klyschigt, men det stämmer bra. Efter regn kommer solsken säger man och det låter ju också som något man skulle brodera på en bonad och hänga över kökssoffan. Men det är ju sant!

Just nu är dalen djup och bergen höga runt om. Det är många onda ting som lurar i mörkret men jag har laddat med just det som jag behöver, tilltro till mig själv, förtröstan och stöd och kloka ord från vänner och familj. Jag ska hantera något som jag aldrig gjort förut, vara med om något jag aldrig gått igenom. Men jag vågar, jag har vågat förr. Det är ju det hela livet går ut på. Att våga göra saker för första gången för att sen konstatera att det gick bra, eller inte alls. Sen drar man lärdomar av det, begrundar och kommer till insikt om saker och ting innan nästa utmaning kommer. För det gör den. Det är livet. Nu.

När vi kommer i ordning igen

Nu har vi renoverat i fyra månader och möbler och saker står huller om buller i de rum vi inte fixar med. Det är dammigt. Vi hittar inte det vi söker. Vi kan inte sitta vid matbordet.

Men nu har äntligen den siste hantverkaren varit här och satt nya lister. Påsken kommer därför att gå i möbleringens och städningens tecken. Det går att se slutet på detta liv som emellan åt närmat sig en hoarder eller samlares liv. Jo vi ska rensa bland alla saker också.

Det fina röda lådan kommer att få bli brödburk i köket när ordningen återställts. En riktigt gammal burk från Örebro kexfabrik.

Nä nu blir jag glad

Jag går in här på bloggen och ser att det är över tusen visningar här och bloggen är ju för jösse namn bara tre veckor gammal. Vad roligt och vad glad jag blir.

Jag fortsätter skriva, ni fortsätter läsa, så gör vi tycker jag. Och så får ni blommor för att ni är så gulliga allesammans! Hurra.

Ogillar skarpt

Det finns så mycket man kan bli upprörd över, bli förbannad på och känna sig maktlös inför.
Just nu ogillar jag skarpt busschaufförer eller bussbolag som delar upp sina passagerare efter hudfärg, i Sverige 2013.

Det ogillas också att politiker tror att de kan gå ut och säga och tycka nästan vad som helst, få reprimander för det och ändå bestämt hävda att de ska jobba kvar som om det är upp till dem att bestämma det.

Jag ogillar också läkare som inte bemödar sig med att ta reda på om ett foster verkligen har dött i mammas mage och ger modern tabletter som ska stöta ut bebisen. Sen får mamman själv en känsla av att inte allt står rätt till och det visar sig att barnet inte dött utan lever och riskerar skador av den starka medicinen.

Ogillar också det hemska fenomenet slukhål som media skriver om rätt så frekvent. Marken liksom bara öppnar sig och sväljer det som finns på marken, hus, bilar, människor och djur. Det skapar viss ångest över att inte veta hur det ser ut under asfalten i stan, eller under gräsmattan där jag går barfota om sommaren. Hur ska jag kunna lita på att marken håller, var är dessa slukhål vanliga?

Sen finns det ju krig, svält, sjukdomar, pedofili, barnslaveri, sexhandel också som jag inte ens tänker gå in på nu.

Det här är ett foto som jag hämtat från datorns exempelbilder. Annars är det alltid jag som är fotografen.

Varje morgon

Jag är inne i ett stim. Smoothie varje morgon eller åtminstone nästan varje. Jag tycker sällan frukost är gott. Undantaget är efter sovmorgon och på hotell. Därför är en smoothie perfekt för mig. Frukt eller bär, yoghurt, mjölk eller kvarg, lite psylliumfröskal och mixa. Man måste ju inte ens tugga! Det är skönt att slippa göra det när man är morgontrött och färglös. Bra också att man kan ha i nästan vad som helst.

Earth Hour är också bra

Att släcka alla lampor, dator och tv för en timme är ett ganska lätt sätt att bidra till klimatförbättringar och ett aktivt ställningstagande för miljön - men det är ett bättre val att avstå från att äta kött, om så bara en dag i veckan. Det är också bättre att avstå från att ta bilen, kanske det också en gång i veckan. Om man gör det, avstår bil och kött en gång i veckan gör det stor skillnad för miljön jämfört med att släcka lamporna en timme per år för att döva samvetet. Ät grönt, åk grönt och jorden får fortsätta vara grön.

Svart i rutan

Tillfälligt avbrott i internetanvändandet i vårt hushåll. Routern som krånglat är inlämnad för uppdatering och det visade sig att det var trasig. Nu blir det till att ta fram brädspel och kortlek som underhållning. Nej vad säger jag, det är ju fotboll på tv! Hur som haver blir inläggen sporadiska och korta tills jag åter kan surfa i cyberrymden. Nu åter till fredagsmyset.

Lite påskkänsla

Ja nu har vi storhandlat på köpcentrum med många affärer och parkeringsplatser. Jag blev matt så tur att jag hade sällskap. När vi kom hem tog det lång tid att packa upp alla kassarna och lägga alla varor på rätt ställe. Som belöning fick vi smaka på påskgodiset som alltid ligger i Rörstrandshönan. Snart ska jag pynta med fjädrar så infinner sig snart påskveckan. Jag har klippt forsythiakvistar och satt i vatten för en vecka sen. Har jag tur blommar de gult och fint till påsk.

Smal och hårlös

SMAL:
Det är inte snyggt med tjocka tjejer?

Jag har följt debatten i media om skyltdockors smalhet kontra de s k fylliga dockorna som enlig min mening ser helt normala ut. Om man går ut på nätet och tittar på klädkedjors hemsidor ser man en del riktigt skrämmande exempel på sjukligt magra skyltdockor. Där står dockorna anorektiskt smala i skyltfönstret med ben så tunna att de ser ut att gå av om en vindpust drar förbi. Under kläderna ser man tydliga konturer av revbenen. Vackert? Deras kunder, framför allt unga tjejer ska förledas att tro att det är så man ska se ut för att bli accepterad och anses vacker. Som om det är det viktiga här i livet!

De fylliga, mulliga, plusmodellskyltdockorna som bland annat Åhléns har i sina skyltfönster ser helt normala ut. De ser ut som en frisk tjej ska se ut. Kurvor, bröst och höfter. Nu är ju givetvis inte alla stöpta i en och samma form. Det är såklart hälsosamt med både smala och fylligare tjejer, det beror ju på arv och miljö och man kan ju vara smal och sjuk och fyllig och frisk, eller tvärtom! Men det ideal som skönhetsproducenter, reklammakare och klädkedjor i årtionden har prackat på oss konsumenter håller kanske på att luckras upp en aning.

Fast vi har ju inte kommit längre än att de normala tjejerna fortfarande kallas för plusmodeller förstås.

Dessutom har alla manliga skyltdockor stöpts i en och samma form. Där sker inga reformer över huvud taget.

OCH HÅRLÖS:
Det är inte heller snyggt med håriga tjejer?

Här ska stråna bort även om det är ljusa fjun. Marknaden svämmar över av cremer, apparater och remsor som ska ta bort oönskad hårväxt. Vem har sagt att den är oönskad? Hårstråna sitter ju där av en anledning. Män som generellt har mer kroppsbehåring behöver ju uppenbarligen ha den kvar. Av vilken anledning? De behöver ju inte vara mer värmeisolerade när de ger sig ut på stäppen för att jaga. Nu finns det ju kläder i funktionsmaterial. Nä, fram för mer vaxremsor för mäns armhålor, långtidsverkande cremer för rygghår och epilatorer som smärtfritt drar loss hårstråna från mäns ludna ben så de blir sådär härligt lena och släta.

Det där sista var ju lite ironiskt, jag tycker ju inte att man ska bemöta dumheter med andra dumheter. Istället tänker jag som så, att killar tycker ju ofta att tredagarsstubb är sexigt och då kör jag också på den stilen nu. Nä du vet, tredagars, säger jag bara och fäller upp armhålorna mot solljuset.

Många hävdar ju att det är skönt och känns fräscht att vara nyrakad och att det är därför de gör det. Ja men bra, då hjälper vi killarna på traven att komma till den platsen där de också upplever den fräscha känslan av en nyrakad kropp. Eller kanske kan man bestämma att varje gör som varje vill och låter alla andra vara ifred.

Inte en räkmacka

Idag är det inte lätt att få till ett inlägg eller två här på bloggen. Internet vill inte samarbeta så jag återkommer i morgon med nya friska tag.

Eventuellt har jag lyckats

Ja eventuellt har jag lyckats med konststycket att övervintra några pelargoner. Jag säger eventuellt eftersom jag faktiskt inte vet om de överlever och får blommor. Det får jag återkomma till. Jag har övervintrat åtskilliga pelargoner genom åren och alla, säger ALLA har möglat och torkat och dött.

Det är fint med riktigt gamla pelargonplantor som övervintrar år efter år och blir stora och starka i stammen. Så ska de här bli om allt går enligt plan. Jag har till och med dragit för gardinen på altanen så de inte ska brännas av de starka solstrålar som kanske någon dag skiner in här. För en stund sen när jag tog fotot gjorde den ju det! Det finns hopp, både om mina pelargoner och att våren är i antågande, om än långsamt.

Black - lysande eller uselt

Jag kan inte bestämma mig för om det var en lysande idé av reklammakarna att låta sångaren Tommy Nilsson gå ut med att han byter namn till Black.

När hela mediakåren vräkt ur sig hånfulla kommentarer och analyser, folk har twittrad nedlåtande och många har fnittrat åt det löjeväckande i att en dryga 50-årig föredetting ska kalla sig Black och sjunga om satan, då kommer avslöjandet. Tommy Nilsson ska fortsätta heta Tommy Nilsson och Black är en ny chokladkaka med saltlakritsfyllning från ett godisföretag.

Jag tänker såhär: Hoppas chokladen är god, hoppas Tommy Nilsson fick schysst betalt och att han kanske får en nytändning i karriären - som Tommy Nilsson.

Skolplanscher - fint!

Jag gillar gamla skolplanscher som förklarar hur växter och djur är uppbyggda. Helst skulle jag vilja ha tio eller tjugo stycken upphängda men ibland får man begränsa sig och hejda sig. Vi har inte väggar nog helt enkelt. Se de vackra detaljerade teckningarna över vickerns rotsystem, bladverk, blommor och frön. Vackert!

Ett plåster på det? Ja tack gärna!

Om man som jag är lite klumpig och slinter med kniven när man ska skära moroten i bitar, finns det risk att man skär sig i fingret. Aj som f-n och allt det där! Men sen lägger sig ilskan och jag ler som en småunge när jag får ta ett plåster ur den här plåtlådan inköpt i USA för mer än tjugo år sen. Den har hängt med sen dess och jag kan inte tänka mig att ta ett plåster direkt ur förpackningen. De måste ligga i den här förtjusande lilla lådan.

Så, plåstret är på plats och ordningen återställd och moroten, den var det blod på.

Fika i vårsolen

Kaffe i vårsolen, starkt och med mjölk i en stor fin kopp. Jag sätter mig i stolen på altanen och vänder näsan mot de ljuvliga solstrålarna. Fåglarna kvittrar och är romantiska i snåren. Luften doftar dammig vår, vinterns grus sopas upp längs vägen utanför. Grannarna pratar i trädgården intill, de beskär sina äppelträd och krattar ihop torrt gräs. Deras röster låter glada och förväntansfulla precis som jag känner mig där jag sitter med min kopp. Kaffet smakar härligt och solen värmer.

I mina drömmar!

I verkligheten blåser det en kall vind runt huset, små hårda snökorn viner och det är minusgrader idag igen. Solen lyser bakom de grå molnen. Luften är kall och krispigt klar. Grannarna är inne i sina hus och eldar för värmens skull. Trädgården ligger stel och ödslig, äppelträden pekar med smala skott mot den grå tillvaron. Jag sitter inte alls ute i vårsolen på altanen och njuter. Jag sitter i soffan med filt om benen och dricker mitt kaffe. Men kaffet är starkt och smakar härligt. Om jag bara blundar sitter jag visst i trädgården och dricker det. Så det så!



Rekordpublik såklart

"&=  nej jag menar 260 träffar på de två veckor jag hittills bloggat? Nej nej, nope, not, no, never, ni är många många fler än så som kommer in här och läser mina inlägg. Flera gånger fler är ni! Det är få som kommenterar men jag vet hur det är. Jag följer själv ett antal bloggar men kommenterar sällan. Det räcker ofta så bra med att läsa inläggen och längta efter nästa. Ibland går jag in på mina favvobloggar flera gånger om dagen och håller tummarna att det ska finnas något nytt att läsa.

Foton är också viktigt. Det är mycket roligare att läsa en blogg som är illustrerad med rikligt med foton. Tycker jag.

Fortsätt så, kom hit och läs, ni är så välkomna!

Inget naket och otrevligt här tack

 

 

På Griffin bar i Glasgow finner vi denna anvisning på uteserveringens bord.

"Tops must be worn. No anti-social behaviour"

 

Jaha, man får inte komma dit med bar överkropp eller klä av sig på plats och man får inte bete sig asocialt. Nämen då vet vi.

Kanske gör det inget om man skalar av sig byxorna då och samtidigt är jättetrevlig och konverserar med alla andra gäster?

 

Vi lyckades hålla impulserna i schack och behöll både kläderna på och log hela tiden. Klart vi log, med en kall framför oss på bordet.

Läskiga prickar och fläckar

För några veckor sen upptäckte jag ett nytt födelsemärke på benet. Det var ilsket svart och liksom upphöjt och jag hade inte haft det förut. Efter att vid flera tillfällen ha läst framför allt kvällspressens braskande rubriker om vilka märken som är farliga och man bör se upp med, bokade jag tid på vårdcentralen. Visserligen hade jag ett annat ärende men uppgav ändå för damen i telefonen att jag hade ett födelsemärke som jag ville att de skulle titta på.

Dagligen tittade jag på den svarta otäckingen och våndades lite över vad sköterskan skulle säga. Jag fasade för att hon skulle se bekymrad ut och gå och hämta någon annan. Så skulle de båda stå och se på min prick på benet och se fundersamma ut. För att sedan hämta hudläkaren som har sin klinik i vårdcentralens lokaler. Sen skulle jag få min dom.

Dagarna gick oerhört långsamt tills det var dags för mig att bege mig iväg på kontrollen. Väl där visade jag märket för sköterskan och hon frågade hur länge jag haft det. "Tja, en vecka eller två, det är helt nytt och jag har inte sett det förut", svarade jag med viss oro i magtrakten. Hon närmade sig benet och födelsemärket och med ett enda svep rev hon av det svarta hotet med fingernageln. "Så där ja, en vanlig hederlig sårskorpa", sa hon och tystnaden var kompakt för en sekund innan vi bröt ihop i ett unisont skrattanfall. Ibland är det skönt att skratta högt och länge.

Nu är den farliga svarta pricken ett minne blott. Men jag håller allt koll ifall det kommer nya otäckingar att visa upp på vårdcentralen. För det har jag läst i tidningen att man bör.

En grön dag

Grönt är skönt.
Jag har hyllat grönt tidigare och idag gör jag det i form av en grön dag, en vilodag.

Idag är det dessutom Saint Patrick´s Day. Det är Irlands nationaldag då man enligt tradition ska bära gröna kläder och om man ser någon som inte gör det, får man nypas. Lite smårolig tradition. Dessutom tror jag man dricker en del öl, många pubar har anammat den här dagen och hänger upp klöverblad som också symboliserar Saint Patrick´s Day. Tja, jag hoppar nog över klöverpyntandet och ölen, har garderat mig med ett grönt linne och har en långsam dag.

På fotot ovan ses något som jag längtar mig grön efter. De första späda illgröna skotten av gräslök. Det blir ljuvligt när rabatten ser ut såhär. Vi hade helt vitt på marken i morse, snöfall i natt igen!

Ingen jonglering här

Idag känner jag varken för clownnäsa eller jonglering med facklor. Det är i och för sig ganska sällan jag brukar använda mig av dessa attiraljer för att höja mysfaktorn. Det vore däremot toppen om nån annan kom hit, med clownnäsa och jonglerade med  brinnande facklor för mig, så kanske jag skulle känna mig lite gladare.

Jag kan ändå inte låta bli att le lite när jag ser bilden för jag tycker det ser roligt ut med clownnäsans gummisnodd som delar hans fylliga nackhår i två delar. Han ser ut som han just kommit ut från ett kontor för att underhålla lite på gatan utanför. Mössan är också ganska rolig.

Ja, det var väl det.

Det är svårt att vara fisk

Jag vill inte vara en död fisk som flyter medströms. Jag vill inte flyta med den vita buken uppåt, med blodstrimmor från gälarna och fenorna lojt vajande i vattnet. Ingen får komma och nosa på mig och tro att jag är ett lätt byte.

Jag vill vara en levande fisk som sprattlar och simmar åt vilket håll jag vill. Jag vill simma med stimmet och följa den gemensamma takten, bredvid stimmet och ändå ha distans och bort från stimmet fast jag vet exakt var de finns när jag behöver dem.

Det är svårt att vara fisk.

Vernissage

I måndags var det vernissage och mingel med cider och salta pinnar. Min dotter Lo ställer ut naturfoton och jag är mycket stolt. Det är ett arv från hennes morfar, att med kameran i högsta hugg kliva runt i skog och mark och se det där som inte alla ser. Ligga platt på mage och fota en nyckelpiga eller klättra upp i ett träd för den perfekta bilden på ett äpple.
Det gläder mig!

Liv på jorden och i rymden

Titta på bilden, jo man ser ju att det är ett blad med vackert röda bladnerver. Men det kunde lika gärna vara ett foto av vårt egen kropps ådernät. Förutom att vi generellt sett inte är lika gröna.
Allt liv på jorden har många gemensamma nämnare och allt liv har ju utvecklats ur en och samma cell en gång. Sånt är nästan lite jobbigt att tänka på. Hur allt liv på jorden är besläktat och hur evolutionen gjort oss olika på utsidan men lika på cellnivå.

Lika jobbigt är det att tänka på rymden och försöka föreställa sig hur stort det är. Hur liten jorden är i vårt solsystem och hur litet vårt solsystem är i galaxen Vintergatan. Avstånd som mäts i ljusår, hur långt ljuset färdas på ett år, ETT ÅR! Ni hör ju! Aaah, det börjar knipa i magen redan nu. Jag har svårt för rymden men är samtidigt oerhört intresserad. När jag var liten hade jag en bok om solsystemet, stjärnbilder och formationer på norra och södra halvklotet. Mittuppslaget var självlysande vilket givetvis var det bästa. Då fick jag ladda boken under en lampa och sen krypa in i en garderob och få rysningar av härligheten.

Nej slutfilosoferat nu, det tär på krafterna. Tar en kopp te istället.

Tillfället då man får stjäla

Sticklingar och skott, det är något man faktiskt får man stjäla när man ser dem frodas i en kruka hemma hos någon eller på ett kontor någonstans. Man får smyga ned handen och diskret knipsa av en liten bit och stoppa i fickan. Om man trots allt ber om lov att ta ett skott ska man inte tacka för det, då tar det sig aldrig och blir inte en ny, stor planta (obs skrock, det är helt ok att vara artig och tacka).

Just nu har jag flera skott på gång som håller på att utveckla rötter i ett vattenglas. Den här lilla sötnosen ovan är en hängande saint paula som jag inte sett så ofta. Fördelen med dem är att det räcker med att ta ett enda blad och sätta det i sandblandad jord. Sen får man beväpna sig med vattenkanna och tålamod. Men det lönar sig. Det är lite roligare med plantor man sått, stulit eller drivit upp själv, och billigt också.

Så idag uppmanar jag er till stöld av det snälla slaget.

Familjemedlem?

Det kändes lite sorgligt och det var med viss tomhet vi igår sa farväl till den gamla trotjänaren och välkomnade en silverfärgad C5:a till vårt garage. Det är bara ett ting, ett verktyg men får ändå vissa egenskaper under den tid man står som ägare. Så hej då SAAB och hej Citroen!

Per aspera ad astra

Jag har kompisar som har slutat röka eller precis håller på att sluta. Jag känner flera som kämpar med att gå ned i vikt och som sliter hårt med träning för att må bättre. Jag har vänner som slutat med alkohol och kaffe för hälsans skull och för att de innerst inne kände på sig att de var slav under sin last.

Ofta lovar man sig själv dyrt och heligt på nyårsaftonens tolvslag att sluta med dåliga saker och börja med hälsosamma. Eller så räcker det med att det blir måndag, då börjar det nya livet. Många måndagar passerar och man får dåligt samvete. Dåligt samvete över att man inte håller det man lovat. Fast det som gnager värst är nog att man sviker sig själv och de som hört när man uttalat löftet.

Jag tror inte längre på att sluta med saker. Jag tror på att börja istället.

Man kanske inte ska sluta röka utan istället börja trappa ned. Inte sluta med godis, fika, chips och bearnaise till kolhydraterna, bara börja avstå ibland. Inte sluta med kaffe eller rödvin bara dra ner på konsumtionen och se effekten.

Jag tror att det är bra att vara snäll mot sig själv. Om man lovar att sluta röka och inte kan hålla det har man ju inte bara svikit sin omgivning utan framför allt sig själv. Det ger ingen bra självkänsla.
Om man bestämt att man ska gå ner tio kilo till sommaren så mår man ju självklart urdåligt när man sitter där under fredagsmyset och av gammal vana håller ett fast grepp i godisskålen.

Men om man då bestämmer att man får röka, men bara hälften så många som man brukar. Eller man bestämmer att man får godis men bara det man tycker är allra godast och bara tio bitar. Då har man varit duktig och ändå fått hänge sig åt sin last. Efter några veckor kan man ransonera lite till och det känns inte lika svårt som att sluta tvärt av och sen fuska eller falla tillbaka och få samvetskval.

Jag säger inte att jag har rätt, varje gör som varje vill, men det här är min metod som är snäll-mot-mig-själv-metoden . Jag har börjat vara snäll mot mig själv. Om jag vill ha godis får jag, men inte hela skålen utan bara de riktigt goda bitarna. Om jag vill dricka kaffe får jag, men inte längre åtta koppar om dagen utan två riktigt goda koppar när jag är kaffesugen.

Om man siktar mot stjärnorna når man förhoppningsvis i alla fall till trädtopparna.

Solen går ned och skymningen faller snabbt

I Grekland, där den här vackra bilden är tagen, går solen ned ganska fort. Mörkret faller snabbt som ett svart sammetsdraperi som dras för scenen. Man blir lika överraskad varenda kväll över hur fort det går och hur mörk himlen blir. Stjärnorna och månen lyser lika starkt som på vår svenska vinterhimmel. Kontrasten är slående mellan mörker och ljus. För lika mörkt som det är på natten, lika ljust är dagsljuset och solens glödgade vita strålar.

Här hemma i Sverige går solen ned långsamt, skymningen tar tid på sig och mörkret faller sakta och lite mer ömsint. Man får tid på sig att vänja sig och inse att kvällen närmar sig. En skön sommarkväll satt jag och Janne ute på altanen och åt middag. Sen tog vi fram varsin bok och försjönk i en annan värld. Inte förrän klockan var halvtolv var det för skumt för att fortsätta läsa utan att tända ljus.

För tillfället är min tillvaro mer grekisk än svensk. Jag är överraskad över hur fort himlen skiftar färg och hur ridån går ned och lämnar oss i mörker.

Jag blundar med dalögat

Alperna - så väldigt vackert!

Det är ju verkligen så där som man bara trodde att det såg ut på film, som i Sound of Music när getterna betar på gröna branta sluttningar, blommorna lyser som färgklickar i det gröna och bergen reser sig höga. Små alphus med vattenfall av hängpelargoner från joddlarbalkongerna, de FINNS! Alperna är så makalöst vackert och så makalöst otäckt.

De där bergen är höga, branta och vassa. Hur kan det vara möjligt att bo där och färdas mellan dalarna utan att klättra upp på bergväggarna och bygga vägar där? Nej det är inte möjligt. Man har byggt vägar som bitvis hänger ut som en liten balkong på den lodräta bergväggen. Vägarbetarna som lagar vägar och räcken står vid kanten, vinkar och ser glada ut. Två decimeter bakom dem stupar berget tvåtusen meter ner i dalen och det bekommer dem inte. Getterna skuttar glatt mellan stenblocken och de små killingarna som knappt lärt sig vad farligt betyder, skuttar efter.

Janne och jag åker motorcykel, en tung Harley, längs dessa vägar. Jag upprepar för mig själv att det är vackert. Naturscenerier, getter och alphus susar förbi. Sen blir naturen lite mer hotfull, klipporna vassare och nästan lodräta. Jag sneglar till höger om oss där små decimeterstora stenar är det enda som avskärmar vägen från stupet. Det känns inte så rimligt. Nedanför oss rusar världen ned i avgrunden. Magen knyter sig och jag blundar med dalögat och stirrar på den vänstra vägrenen in mot berget, där små gula och röda blommor obekymrat vajar i vinden.

Blunda med dalögat var mitt mantra under hela överfarten över Alperna. Passo Rombo, Italien var den värsta passagen och då hyperventilerade jag så visiret immade igen och vi fick stanna och jag fick gråta en stund mot Jannes axel. När vi väl kom ned i nästa dal och passerade in i Österrike fick vi ett klistermärke där det stod Passo Rombo. Det var som hos tandläkaren när man var liten. Det otäcka är över och här får du en belöning.

Men det är vackert, väldigt vackert om man blundar på dalögat.

Om ni tittar på Youtube finns hemska klipp på folk som kör Passo Rombo på motorcykel fast mycket fortare än vad vi tog oss över.

Språket

Ostabete - ostbit
Körvaschnäling - korvsnutt, korvbit
Sjuva - skjuta, t ex en barnvagn
Seckla - dregla saliv

Det är kul med dialekter, ord och språk. Jag återkommer till det igen framöver.

Räddaren i nöden

Vem bjöd in honom?

 

När man är ledsen, sjuk, nere eller bara allmänt förvirrad är det skönt att ta till ett trösteknep för att känna sig lite bättre till mods. Man kanske sitter under en skön filt med en bra bok och en stor kopp te. Man kanske ger sig ut och springer så fort man bara orkar. Man kanske går och lägger sig och lyssnar på musik.

Min räddare i nöden heter konst och skapande och framför allt då kollage. Det är en befrielse att bläddra i tidningar, magasin, kataloger och gamla böcker och planlöst leta efter vackra, fula, intressanta, udda eller fantastiska bilder. Jag sitter med saxen beredd, klipper först ur slarvigt och lägger i en hög. När jag tröttnar på bläddrandet ägnar jag mig åt finklippning innan bilderna hamnar i olika plastmappar, kategoriserade efter vad de föreställer. Sen när andan faller på och jag vill göra ett kollage kan jag leta i mina mappar och få massor av inspiration.

Nu har jag länge tänkt att jag ska göra några svartvita kollage och har samlat på mig en del fantastiska bilder. Men det är inte bara att klistra ihop lite lösryckta bilder hipp som happ. Jag måste hitta en röd tråd, en känsla, en idé att följa. Bilden måste säga något när det är klar. Det tar nästan mest tid i anspråk men är också oerhört roligt. Det är verkligen så att kreativiteten flödar och anteckningspappret bredvid mig blir fullklottrat innan jag bestämt mig.

Hela mitt liv har jag ägnat åt att tänka mycket på konst och bildskapande. Jag har burit runt på mängder med idéer utan att göra något av det. Nu har jag bestämt att alla idéer ska få en chans, jag antecknar och skissar, funderar och ruvar som en höna, och vissa idéer får till sist liv. Nu har jag snart en hel kollektion av kollage, och två andra kollektioner på gång också. Nästa steg är tryckeriet som ska göra en serie konstprintar som sen kommer att finnas till försäljning i en webshop som är under uppbyggnad här.

Istället för att gå och tänka på det man drömmer om, hoppas på i framtiden och tycker är roligt att göra, varför inte ba gört?!

Själens spegel

I blicken bekräftar vi varandra.
Jag ser dig, men också mig själv.
Här ser vi livsgnistan, tröttheten, missmodet.
I själens spegel vilar glädjen, sorgen och framtiden.
Så länge vi ser varandra finns vi.
Vi finns till för varandra, bekräftar åter igen.



Det är modigt att se varandra i ögonen, många tycker det är obehagligt, väjer med blicken, tittar bort, flackar. Träna på att se varandra i ögonen, det ger en inre styrka.