Internationella kvinnodagen

Jamen hej hopp och grattis alla kvinnor.

Hurra för er, en enda dag på året.

Nej, allvarligt talat är detta inte en dag att säga grattis på. Det är ingen jäkla födelsedag.

Grattis kan vi väl enas om att säga när den här dagen inte finns längre.

Det lär ju dröja. Det visar sig i en alldeles färsk undersökning att Sverige är det bästa landet i världen att leva i, det är välordnat, jämställt och tryggt. Det kan jag hålla med om i många avseenden, men det är ändå en lång, lång väg kvar att gå innan det inte behöver talas om jämställdhet längre. Jämfört med de flesta länder i världen bor vi i ett fantastisk land och är oerhört priviligierade men det betyder inte att vi för den skull ska tiga still.

Det är fortfarande så i Sverige 2017, att politiker tar beslut om att lägga ned BB i glesbygden vilket tvingar kvinnor att åka många mil på krokiga och dåligt underhållna vägar för att komma till en förlossningsavdelning. Där har man på fullaste allvar haft kurser i bilförlossning i händelse av att de inte kan knipa tills de är framme på sjukhuset! Dessutom är kvinnor med förlossningsskador ett eftersatt område inom vårdsektorn. Kvinnorna blir inte hörda, tagna på allvar eller adekvat behandlade för sina skador. Det kommer garanterat öka till följd av färre BB:n och den på senare år så fina devisen om att tidig hemgång gynnar alla. Det är inte ett jämställt samhälle som gör så. Det är ett kvinnofientligt samhälle.

Det är också så att kvinnor varje dag arbetar gratis på sin arbetsplats då män tjänar mer än kvinnor även om de har samma typ av arbete. Efter eftermiddagsfikat jobbar alla glatt på men kvinnorna jobbar gratis tills de går hem. Varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Kvinnodominerade yrkeskategorier har ännu idag generellt sett lägre löner än mansdominerade. Det är fortfarande finare och värt mer pengar att sköta maskiner och köra maskiner än att sköta om barn, sjuka och gamla. Så jättekonstigt!

Det är också en majoritet av kvinnor som jobbar deltid eller går ner i tid under perioder i sitt arbetsliv, för att ta hand om barn, hem, familj, äldre generationer. Det ger också en lägre pension eftersom det arbetet är oavlönat och inte genererar en krona i pensionskuvertet när de blir gamla. De blir fattigpensionärer och det är väl uselt med tanke på vilket fint och jämställt land vi ändå bor i enligt den där undersökningen som sa att Sverige är det bästa landet att bo i! Blir man dessutom långtidssjukskriven, vilket kvinnor i högre grad än män blir, straffas man för det genom en urholkad socialförsäkring som ger en usel levnadsstandard för de som lever på sjukersättning eller sjukpenning efter 365 dagar och som i sin tur återigen leder till en sorgligt låg pension.

Det är fortfarande i varenda undersökning som görs, så att kvinnor står för majoriteten av hushållsarbetstimmarna i form av att handla mat, bära hem, laga mat, frysa in, göra matlådor, fixa matsäck, packa gympapåsar, ha koll på föräldramöte och aktiviteter på förskola och skola, skjutsa, hämta, lämna, städa, våttorka, damma, vattna blommor, bädda rent, byta handdukar, borsta tänder och hår på de nybadade småbarnen, få på dem pyjamas, läsa godnattsaga och tryggt få dem att sova gott och inte vara rädda för världen, tvätta, hänga, stryka och vika tvätt, plocka undan gamla tidningar, kuvert, bananskal, överblommade tulpaner, ställa ned i diskmaskinen, starta och sen plocka ur, prata med tonåringar om allt mellan himmel och jord, trösta och peppa tonåringar, hämta hem tonåringar mitt i natten från fester och parken, ha koll på barnens kalas, både deras egna och de kalas de blir bjudna på, fixa presenter och komma ihåg alla släktingars födelsedagar, bjuda in till julfirande, köpa personliga julklappar, skicka julkort, städa och pynta hemmet inför varje jävla högtid med tomtar och hönor, glitter och fjädrar, städa bort skiten sen, baka julbröd, koka knäck och lägga skinkan i blöt, för att inte tala om skura toaletter, handfat och badrumsspeglar rena från alla jävla fläckar och rensa avlopp från tvål, hud och hår och så fort man är klar med allt detta är det dags att göra om det igen för då kommer det en ny dag.

Det är nog också kvinnor som står för den mesta omsorgen om anhöriga, som skickar kort på mostrars födelsedagar, ringer åldriga föräldrar, hänger upp julgardiner och storstädar när de inte längre orkar, hjälper till att handla, skjutsa, följa med till doktorn, hälsar på på sjukhus och äldreboenden och har koll på att faster helst vill ha Noblessechoklad och Året Runt. Kvinnor påminner män om att deras mammor skulle uppskatta ett telefonsamtal på födelsedagen och mors dag, curlar män de har ett förhållande med genom att hela tiden hjälpa till, fixa, bana väg och underlätta, och göra allt detta ovan.

Det är kvinnor som till största delen runt om i världen utsätts för kränkningar, hot, sexuella trakasserier, våldtäkt, misshandel och hedersrelaterat våld. Som kuvas till underkastelse och tystnad. Som vingklipps redan som små. Som inordnas i flickfacket att flickor ska vara tysta, stillsamma och söta medan pojkar får höras, ta plats och stöka för "pojkar är ju pojkar".

Män blir inte av med jobbet för att de ska bli pappa. Män blir inte omplacerade och faller efter i löneförhöjningar för att de inte presterat under småbarnsåren. Män är inte föräldralediga i lika stor utsträckning som kvinnor. Män vabbar inte lika ofta.

Ja jag skulle kunna fortsätta länge, länge. Men jag orkar inte, jag dör lite inombords av det här och ni vet ju det här redan.

Egentligen vet vi ju alla men det räcker inte att bara veta om det, tänka på det eller vilja ändra något. Vi måste ju agera. Skriva insändare, motioner, plakat, demonstrera, ifrågasätta och driva på. Göra något!

Ovan nämnda är bara en bråkdel av den värld kvinnor varje dag får leva i och då har jag inte talat ett ord om all den  misogyni (fråga Google) som ständigt och jämt sipprar över oss. Dagligen. Ofta från helt oväntade håll.

Varför kan vi inte bara enas om att vi alla är människor som är här en skitkort stund på jorden, jämfört med den evighet som jorden har funnits och kommer finnas. Kan vi inte bara samsas, hjälpas åt och vara snälla? Vill vi inte alla bara leva våra futtiga åttio-nittio år på bästa och lyckligaste sätt utan kamp? Är det inte vad livet går ut på, att vara så lycklig som det bara går?

Då kan vi säga grattis.

Inte för att det behövs nån dag speciellt för kvinnor utan för att vi äntligen kommit så långt att det INTE behövs nån dag speciellt för kvinnor.

Nu måste jag gå och skrika skithögt i kudden av frustration över alla orättvisor i världen, all skit som existerar och att de i USA valde en man som sin president som säger att han vill grabba tag i kvinnors fitta på ett sådär lite härligt, grabbigt vis som inte menade att vara elak eller skada nån och bara var på skoj ju, ni vet, sådär som man skämtar i omklädningsrummen, men som förmodligen varenda kvinna i hela världen blev illa berörd av. Och nu behöver ni inte googla ordet misogyni längre. Eller jo, gör det vetja!

I-landsproblem jag vet, men ändå så oerhört irriterande

Jag som är en stor älskare av avokado köper ett nät med fem sex stycken när jag är och handlar. De känns fina så jag hoppas kunna äta en samma kväll och göra guacamole på resten till helgen.

Jag väljer ut en fin avokado och skär upp.

Förväntningarna är höga.

Fallet blir högt.

Amen va fan, varenda gång, nästan.

Den ena äckligare än den andra. Övermogna, bruna, surt luktande, mögliga, vidriga.

På utsidan ser de helt fina ut och visar på intet sätt att de har en sån trist insida. 

Jag har så många gånger köpt avokado, råkat ut för detta och aldrig haft kvittot kvar. Ett i-landsproblem, jag vet. Men den här gången hade jag det. Och reklamerade dem. Och fick pengarna tillbaka. Dubbelt!

Det är ju inte pengarna det handlar om. Det fattar ni ju.

Det är den orimliga förväntningen jag har på den här frukten, bäret (måste fråga Google)...den här frukten. Jag vet ju hur en precis perfekt avokado ger mig ett lyckorus och en glädje långt över det normala och jag vet ju hur ofta den känslan uteblir. Ändå utsätter jag mig för det här, gång på gång.

Jag måste försöka dämpa mina förväntningar, lugna mig, tygla förhoppningarna när jag väljer en avokado och skär upp den. 

Det är inte bra för hälsan att falla så hårt varenda gång. 

Jäkla frukt.

Nåt fult

Nåt fult just nu är marken överallt.

Marken just nu när det är grus och skräp från en hel vinter blandat med snö och slask och lera och halvt förmultnade löv. Allt är grått och fuktigt och rått och rätt som det är snöar det på tvären och isiga vindar kyler ända in till skelettet. Det är fult. 

Hela trädgården är grå och brunt och allt är visset, torrt och dött. 

Just det här är den fulaste tiden på året. 

Men snart, snart börjar det spira och knoppas, smala gröna saker sticker upp ur den vinterstela jorden, fåglarna kvittrar, man ser den första flugan. 

Snart!

Det här gör mig trött

Det här gör mig trött!

Tidningar med stavfel, syftningsfel och oredigerade texter.

Nyheter på tv där de försöker vara korrekta och ändå i grafiken som alltid ska rulla i bild, inte lyckas stava rätt eller få till ett riktigt namn på intervjuoffret utan de får heta Namn Namnsson i sändning. I detta sammanhang måste jag få nämna Malou von Sivers program Efter tio. där de hade en kvinna som gäst vars son mördat sin flickvän. Tungt vill jag lova. och ändå lyckades de i grafiken omnämna kvinnan som Mordern vars son dödat. Då var jag hätsk i kommentarsfälten.

Kvällsblaskornas stora rubriker där skit och ingenting blåses upp till stormande rubriker, braskande skandaler, snösmockor och kändisar som rasar.

Damtidningar och tjejmagasin som å ena sidan vill hylla olikheter men å andra sidan starkt bidrar till att cementera faktumet att kvinnor ska behaga, vara mjuka, släta, vackra, ohåriga och vackra. Allt detta kan man bli om man köper allt det som de bombarderar oss med i form av reklam sida upp och sida ner. Kvinnor som blir intervjuade får inte berätta om sina yrken, karriärer och fantastiska liv utan de pumpas på information om hur de håller sig slanka, hur de får sån lyster i håret och hur de lyckats balansera sitt liv nu när de blivit mammor. Sånt frågar man aldrig en man.

Nättidningar med pseudonyheter av rang och ständigt dessa click baits och news flash av typen "Hon skulle bara äta ett chips - Se vad som hände sen!".

Väldigt brunfärgade sajter av typen Avpixlat och sånt skit där högst tvivelaktig information delas som sanningar och som folk (långt ifrån alla dock) ohejdat citerar eller delar på sociala medier utan större reflektion.

Var är yrkesstoltheten hos alla de som jobbar på dessa ovan nämnda ställen? Är det ingen, som på redaktionsmöten, säger "Ska vi verkligen skriva så, ska vi verkligen inte källgranska det här, ska vi åtminstone inte köra artikeln i ett rättstavningsprogram först?". Fast somliga ställen kanske inte ens har redaktionsmöten? Eller ens en redaktion?

Var finns källkritiken hos gemene man, hos oss alla? Jag har en känsla av att många människor bara sväljer allt med hull och hår, tror på allt de ser, hör och läser, och inte ens tänker efter om det är rimligt och troligt innan de delar vidare eller skriver kommentarer. Kanske för att de som jag, blir så trötta på allt att de glömmer att vara källkritiska, glömmer vad de själva tycker eller vad man själv står för, glömmer vem man är?

Det är obehagligt och tröttsamt tycker jag, med alla dessa hätska debatter, hätska bloggbråk och hätska kommentarer. Jag har inte blivit utsatt i nån större omfattning men det finns ju överallt. Jag blir oroad över hur det ska påverka alla oss på sikt. Alla unga som inte hunnit forma sin egen person och mejsla ut sina egna åsikter. Det förekommer ju på sidor som handlar om härliga saker som familj och barn, trädgård och blommor, mat och friskvård, husdjur, träning och så vidare i all oändlighet. 

Där kan man inte ställa en fråga eller framföra ett påstående utan att bli påhoppad och nagelfaren och nedtrampad i stövelskaften. 

-Här ska du inte tro att du kan komma och... -Alla andra vet bättre... 

Folk (alltså inte alla utan somliga) svänger sig med uttryck de inte behärskar till fullo, de argumenterar som fan själv och har noll faktakoll, eller det kanske kallas alternativa fakta förresten. 

Sånt blir jag trött på!

Jag var med i en LCHF-grupp på Facebook och tänkte i mitt stilla sinne att det vore kul med lite utbyte kring kunskaper om näring, forskning i ämnet och kanske nåt bra tips på bra mat och alternativa lösningar på matlagningen. 

Jo då, tjena vad jag fick skäll av en medelålders dam i Uppland redan dag ett! Man fick minsann inte äta sötpotatis för det är inte LCHF tyckte hon och hänvisade till gruppens fastnålade regler (?). När jag försökte förklara mitt resonemang kring det fanatiska i att alltid stirra sig blind på nån jäkla regel om att mat bara får innehålla 5 gr kolhydrat/100 g råvara, så meddelade hon mig rakt upp och ned att VI i den här gruppen håller oss till reglerna som omfattar 5/100 så jag hade fel och skulle inte tro att jag kunde komma och.... alla andra visste bättre...Jag ingick uppenbarligen inte i hennes VI-tänkande.

Snopet! Jag försökte bara resonera lite kring det faktum att om man vill äta en skiva sötpotatis som innehåller mer mineraler och näringsämnen än vanlig potatis, till sin entrecote en lördag, så kan man visst göra det eftersom man tar en skiva som väger snarare 20 gr. Det innebär ju också att andelen kolhydrater i det man äter minskar till en femtedel. Väl?

Principen är ju enkel. Om senap innehåller 25 gr kolhydrater per 100 gr så blir det ju inte så himla många kolhydrater man får i sig om man drar en stäng senap på en korv. Vi snackar halva tuben för att få ut 100 gram. Stelbent, trångsynt och fyrkantigt tyckte jag om hennes resonemang.

Men så fick man inte tänka i den här gruppen så efter lite dividerande med den där damen, som för övrigt skrev med stora bokstäver och många utropstecken i varje kommentar hon lade ut, så gick jag helt enkelt ur gruppen samma dag jag gått med. 

Varför utsätta sig för sånt?

När man bara blir trött.

Nu har jag läst igenom detta och det gjorde mig trött.

Har jag gjort slut?

Kära kära blogg, jag älskar dig och så, men...

Det är inte du, det är jag...

Jag vet inte vad som hänt men jag har inte haft någon som helst lust, eller känt något behov av att uttrycka mig överhuvudtaget. Det är som att jag gjort slut med dig bloggen, utan att riktigt kunna peka på varför, utan att kunna säga var det gick snett.

Jag vill verkligen inte lämna dig men just nu måste jag.

Jag hoppas verkligen att vi kan bli ihop igen nån gång framöver när allt är annorlunda. Att vi hittar tillbaka till varandra och det vi en gång hade.

Puss och kram bloggen.

/Helena

<3  <3

OBS. Ni supergulliga bloggläsare som skickat mail och frågar om det hänt något, om jag mår bra osv, alla ni som troget läst under de år jag bloggat, alla ni som kanske väntar (och längtar?) efter ett nytt inlägg, till er säger jag att det är INTE er jag gjort slut med (eller om vi har en paus bara?) utan det är själva bloggen, inläggen, skrivandet, där lågan dött ut och måste väckas till liv igen. Det är inte ER som jag tröttnat på!

Vi ses igen, kanske snart, kanske om en lite längre tid, kanske aldrig. Nu måste jag gå och försöka tända lågan. 

Tändstickor?

Någon?

Uppfriskande

Det är onekligen uppfriskande att tänka till lite extra kring vad man faktiskt gillar här i livet.

Och ogillar.

På min GILLA-lista kommer därför:

Min älskling och mina barn.
Kycklingsallad med mangoraja som jag skulle kunna äta nästan varje dag.
Rosévin till ovan nämnda sallad.

Papper, papper, alla former av papper, mmmm.
Sax, skalpell och lim till ovan nämnda papper.
Kesoplättar med vaniljkvarg och bär.

Netflix och HBO.
Mina Riekerflipflop som varit på återupplivning hos skomakaren så de ska överleva resten av sommaren.
Kaffe, alla former av kaffe.

Katter, och mest av allt vår svartvita lurk som helst vill vara ute hela nätterna och sen sova i garderoben om dagarna.
Restaurangbesök med lyxen att slippa handla, laga, duka och diska.
Böcker av alla de slag, både nya från bokhandeln och gamla från dammiga antikvariat.

Kärlek av alla sorter, vem tycker inte att regnbågen är vacker?
Att vara hemma, ute och inne, det gillar jag skarpt.
Roliga klipp på Youtube, gärna med katter, barn och turkiska dödsmetallband.

På min OGILLA-lista hamnar:

Folk som går omkring i livet och tror att de är lite viktigare och lite förmer än alla andra.
Fiskpudding.
Konjak.

Städning, detta nödvändiga men så tråkiga.
Avloppsrensning med efterföljande vattenläckage som man inte kan fixa själv.
Bananer, både på längden och tvären.

Debattprogram i tv där de bara pratar i munnen på varandra och inte hinner komma igång förrän de ska byta ämne.
Stela, för tajta byxor utan någon som helst tillstymmelse till stretch.
Snapsar, för att de bränner så på vägen ned och för att det känns som de ska komma upp så fort de landat i magen.

Blomflugor som landar i vinet eller kaffet.
När man är ute ett helt gäng och nån säger "Vi tar McDonalds" och så svänger vi in där för att äta.
Föräldrar som är så upptagna av sin mobiltelefon eller ipad att de inte ens märker att deras bebis hänger ut över kanten på barnvagnen, eller redan har ramlat ur och gått därifrån.

Otålighet, intolerans och lättkränkthet.
Folk som jämt vill göra saker för att aktivera sig och som tjatar på mig att hänga på fast jag redan sagt nej tack.
Alla hemskheter som människor gör mot varandra och mot djur och i religionens namn och för pengars skull och för sitt eget höga nöjes skull och för att de kände för det.

Vad gillar ni?

Och vad ogillar ni?

Sommarjobb

Sommaren när jag fyllt femton år hade jag mitt första sommarjobb.

Jag stod i en tobaksaffär och sålde tidningar, frukt, smågodis och såklart tobak.

Jag hade ett stort ansvar med tanke på min låga ålder får jag ju säga. Jag kom strax före åtta och låste upp, bar in dagens tidningsbuntar och sorterade ned växelkassan i kassaapparaten. Såg till att det såg fint och städat ut i affären och fyllde på olika sorters cigarrettpaket i hyllorna.

Det fanns stamkunder som stod och trampade och väntade utanför dörren och ville köpa tidningen, helst innan jag ens hunnit öppna. Ett gäng gubbar som alltid hade exakt växel och bara ville rycka åt sig en Nerikes Allehanda.

Sen kom gubben som alltid frågade efter en klase bruna, övermogna bananer för då kunde han pruta på priset. Han köpte också Expressen och sen gick han tvärs över gatan och satte sig på en bänk i skuggan. Där läste han tidningen noga medan han åt upp alla bananerna.

Det kom också en del skumma snubbar som ville bläddra i porrtidningarna som stod helt öppet i hyllorna. De stod med ryggen åt mig men jag hörde hur de bläddrade och prasslade med tidningarna och till sist fick jag säga till dem strängt att köpa tidningen eller gå därifrån. Herre gud att jag vågade!

Oftast satte de tillbaka tidningen och gick utan ett ord och gick.

En mamma kom in med sin lille son och han fick köpa lördagsgodis. På den tiden pekade man på varje godisbehållare och sa till expediten (jag) hur många man ville ha av varje sort.

"Salta fiskar, två stycken...så kan jag ta en gelégroda, nä förresten, två. Hur mycket kostar de? Jaha men då tar jag bara en. Och sen två harpluttar, två sockerbitar, hur mycket har jag kvar att köpa för nu?...."

När det var dags för betalning fick han en liten peng i sin hand och skulle betala själv. Då blev han blyg och vågade inte riktigt. Mamman manade på honom och sa till min förvåning "Se så Pelle, betala nu till tanten". TANTEN! TANTEN! Jag var femton år och hon kanske var tjugoåtta och hon tyckte att JAG var en tant.

Framåt eftermiddagen kom ägaren själv och parkerade sin bil precis utanför affären i inkörsporten mot gården, så ingen kom varken in eller ut. Sen kom han haltande in med käpp och frågade med lite arg röst om det gått bra, om jag sålt mycket och om det varit många inne i affären. Sen gjorde han i ordning en svart väska för morgondagens växelkassa medan han kedjerökte några cigarretter. Slutligen tittade han i på toaletten där lagret av cigarrettlimpor fanns och sen åkte han igen.

Vissa dagar var väldigt långsamma men jag hann verkligen uppdatera mig på allt som hände i kändissverige, alla de senaste sommarstilarna, stickning, virkning, bakning, foto och alla de tidningar som fanns i hyllorna. Ja förutom porrtidningarna då som jag inte var så intresserad av utan sorterade in längst bak i översta hyllraden så de som var intresserade skulle få sträcka sig ordentligt.

Varje dag läste jag Aftonbladet, Expressen, Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och varje dag tog jag en provsmakningsrunda i smågodiset. Jag var ju tvungen att kvalitetssäkra sortimentet.

I skyltfönstret hade gubben bestämt att frukten skulle ligga lite läckert uppdukat tillsammans med lite plastblommor, en duk och några flak ägg. Ja de där äggen är jag inte så säker på att nån någon endaste gång köpte. Inte undra på att bananerna blev bruna och fruktflugorna surrade när allt låg där i solen och marinerade. Det var sällan nån som köpte frukt, förutom bananmannen.

När det var dags att stänga räknade jag dagskassan och redovisade på en speciell lapp och la alltihop i en svart väska som enligt instruktion skulle gömmas inne på toa bakom alla limporna i väntan på morgondagen då ägaren skulle dyka upp och hämta den.

Om jag inte minns fel hade jag 9 kronor i timmen och 12 kronor i timmen när det var lördag. Det var tider det. Jag köpte en ljusgrön metalliclackad, svindyr 12-växlad cykel för nästan alla pengarna.

Året var 1980. 

Kreativiteten flödar i april!

Gaaah.

Den här utmaningen varje månad, den går inte så bra som jag hoppats. Det gällde ju liksom att få till det där med kreativiteten och tänka lite utanför de invanda ramarna. Det har varit trögt varje månad men det här tar priset.

Har jag lyckats nu i april?

Nej inte alls. Jag har en idé som innefattar en fruktskål, små plastdjur, småstenar och guldsprayfärg. Eller kanske en herrans massa plastbestick och limpickan. Tja, vem vet, det kanske blir bra.

April månads utmaning bestod av att gå till en loppis eller titta igenom sina skåp och lådor hemma, hitta ett vardagligt föremål och göra om det till en skulptur eller installation. Att det ska vara så svårt då!

Jag återkommer om/när jag är klar.

Gaaah!

Klart att jag blir klar!

Fast kanske inte i april.

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Åh alla dessa fina klipp och pappersbitar som jag skickade till min vän Liza i slutet av november. De fick hon av mig och så skulle jag få ett kuvert med lika mycket klipp och pappersbitar från henne. Sen skulle vi göra var sitt collage, eller flera, och delta i den internationella tävlingen Collage Scrap Exchange. Jag skrev mer om det här.

Så var det tänkt.

Veckorna gick och med en förväntansfull känsla i magen tömde jag brevlådan varje dag i december. Men det kom inget kuvert från USA.

Jag mailade Liza som svarade att hon skickat ett nytt kuvert med nya klipp och pappersbitar.

Veckorna gick.

Till sist fick jag maila ännu en gång och beklaga postgången över Atlanten och be henne snällt om hon hade några mer klipp och pappersbitar att skicka.

Tyvärr har jag ännu idag inte fått nåt kuvert, (hallå posten i USA och Sverige!) tävlingstiden är ute för den här gången och jag kan bara gå in på hemsidan och se på alla fina tävlingsbidrag som kommit in och tänka att mitt collage kunde ha varit ett av dem. Men inte den här gången dock.

Som tur är så är jag inte så värst ledsen över det här OCH det kommer en ny tävling i höst så då får jag ta nya tag. Hoppas Liza fick iväg något bidrag till tävlingen i alla fall för hon fick mitt kuvert, det vet jag.

Allt fult är inte fint

Jag har ju många gånger skrivit om hur jag tycker att det fula kan vara fint. Rostiga detaljer på en cykel eller ett staket, gamla tegelbyggnader, betonggolv och kolhögar i gråväder.

Men det här mina vänner är fult som inte är fint. Det här är bara deprimerande fult.

Arbetsförmedlingens golv. Smutsgrått och spräckligt så att man inte ska se all vintermodd som besökarna drar med sig in på golven. Med ett tejpat gulsvart varningsstreck framför receptionsdisken som för att visa att "hit men inte längre" får du gå. Stå bakom linjen, kom inte fram till disken. Precis som i amerikanska fängelsefilmer där de ska stå bakom strecket när de lämnar in eller får tillbaka sina ägodelar.

Inredningen i en vanlig stadsbuss. Gråfult, trist och med samma smutsgrå och praktiska golv som på AF,  men med ett plus för att stoppknapparna är glatt gula. Sätena är klädda i de helt så för kollektivtrafik enhetligt smurfblå tyget. 

Tur att man kan titta ut.

Tur att man får åka hem.

Ett inre ljus

Ett inre ljus av empati, en person som ger omsorg.

Ett inre ljus av empati, en person som ser sina medmänniskor och sin omgivning.

Sånt längtar jag efter ibland.

Det verkar som det är utrotningshotat och ovanligt och ovärdigt att ha lite empati, att tänka lite längre än sin egen näsa.

Jag tycker folk är så himla stressade och upptagna av sig själva och sina egna liv att de inte ens tittar upp för att se sin omgivning och upptäcka att det finns andra människor runt omkring dem.

Här om dagen stod vi parkerade på en ganska trång parkering och det var dessutom snövallar här och var som gjorde det än mer trångt. Precis när vi skulle åka och började backa ut kom en dam med sin bil och tänkte svänga in på parkeringen. När hon såg oss avbröt hon sin sväng och backade tillbaka en bit, dit hon kom ifrån. "Så snällt och smart" tänkte jag och vi backade ut från vår ruta. 

När vi svängt runt och skulle köra ut från parkeringen insåg jag att hon nog inte var så snäll och smart trots allt. Istället för att köra in och parkera ställde hon sig på tomgång precis vid utfarten till parkeringen och gick ur för att hjälpa en person ut ur bilen på andra sidan. Vi fick backa, köra fram och backa igen innan vi ens kom ut från parkeringen och det var bara några centimeter tillgodo mellan våra bilar innan vi kunde köra iväg. 

Hon kunde ha ställt sin bil två decimeter längre fram så hade det underlättat enormt. När vi pressade oss förbi hennes bil sidospegel mot sidospegel såg hon att det var trångt men när vi passerade vinkade hon åt oss ungefär som att vi var överens om att allt var ok. Men det hon hade gjort var ju att bara ha sina egna behov och önskemål i åtanke. Det hon ville göra gjorde hon omedelbart utan att ta hänsyn till någon i sin omgivning. 

Jag förstår inte hur man tänker när man alltid utgår från sig själv och sitt eget bästa och sitt eget behov. 

Men jag vet inte, det kanske bara är jag?

Men så impulsstyrda som en del människor är, undrar jag om de är riktigt friska. Eller de kanske tror att de är ensamma i hela världen, eller står över alla andras rätt att känna sig bekväma, eller de kanske är lite mer viktiga än alla andra?

En man i övre medelåldern som helt ogenerat nös rätt ut över fruktdisken i mataffären.

Den här kvinnan jag just nämnde som helt sonika parkerade utanför dörren och var i vägen för alla andra med bil.

En ung tjej vars mobil ringde när vi satt på bussen. Hon svarade med ett "Hej, jag kan inte prata nu för jag sitter på bussen" och sen pratade hon jättehögt i minst tio minuter, så högt att jag nästan undrade om hon ens behövde telefonen.

Tre äldre damer med rullatorer stannade på trottoaren och stod i klunga och pratade. Fast jag sa "Ursäkta" nästan lite oförskämt högt flyttade de inte på sig så jag fick kliva ut bland bilarna som stod parkerade intill.

Folk i alla åldrar cyklar som vore de jagade med blåslampa, på trottoarer, mot färdriktningen och genar rätt ut bland bilar och över torg och gångstråk med fara för sina egna och andras liv.

Men jag vet inte, det kanske bara är jag?

Jag önskar mig människor med lite mer av ett inre ljus, en inre glöd av medmänsklighet och allmän snällhet, så här i vänliga veckan som så passande pågår just nu. Man kan ju hejda sin impuls att parkera mitt i gatan, svara i telefonen när det inte är så passande eller gå lite åt sidan om man vill stå i klunga och prata på stan. 

Man kan ju hålla upp dörren för den som kommer efter en, säga hej om man möter någons blick, tacka när nån håller upp dörren åt en eller bara le mot alla för omväxlings skull. Det kan vi väl bestämma?

:-)   Hej och tack.

En sorglig dag

Idag fick vi ta fram transportburen och bädda med en handduk.

Torka en tår i ögonvrån och börja packa.

Rada upp en hel massa kattsaker så att ingenting blev bortglömt.

Matskål och vattenskål.

Favoritkudden på äkta mattan framför tv:n. Så himla skön att luta sig emot eller ligga på och slappa och låta de små kattbenen hänga. Den får vi inte glömma.

Favoritleksakerna.

Vaccinationskort, bästa leksaken och så de där dyra dropparna från USA som tyvärr inte fungerade.

Favoritgodis.

Vår lilla söta kattfröken Diva har flyttat hemifrån.

Det gick inte att ha våra två goa katter i samma hus trots alla våra försök att på olika vis få dem att samsas. Jag köpte ju dyra droppar från USA som sades kunna få katter att samsas. De fungerade dåligt. Trots att våra katter är syskon och varit tillsammans hela livet har de ägnat det senaste halvåret åt att morra, fräsa och jaga varandra och den det var synd om var Diva. Brorsan som är dubbelt så stor har legat i bakhåll och väntat på henne för att kunna jaga henne så fort hon visat sig.

Nu får hon bo hos en snäll familj på landet och slipper dela hus med en annan katt. Där har hon kattkompisar i granngården, om hon vill, och hon kan jaga så många möss hon bara orkar. Familjen hade haft katter tidigare så de hade nog saknat det mysiga välkomnandet av en gosig katt när de vaknar på morgonen eller kommer hem efter jobbet. 

Nu får de den äran att bo ihop med världens gosigaste och divigaste kattfröken och vi hoppas att hon får ett bra liv hos sin nya familj.

Diva.

Spännande paket från USA

Idag kom äntligen ett efterlängtat paket från USA.

Som jag har väntat.

Ett stort tjockt paket.

Med ett paket till inuti.

Inuti det, en låda och nåt som ser ut som bleka ostbågar.

Nu ska här sprayas och droppas.

Paketet innehåller tre olika droppar med holistisk medicin för katter. Som det står på paketet, ett holistiskt botemedel som hjälper till att läka djupa, allvarliga eller långtgående aggressioner och/eller konflikter mellan djur.

Precis vad vi behöver i det här huset.

Tre sorters droppar som ska hjälpa till att skapa fred och ro mellan våra två jättesöta katter som var och en för sig är världens mest underbara och gosiga, men när de ser varandra börjar morra, fräsa och jaga varandra för att slutligen slåss så pälstussarna ryker. 

Nu har jag droppat Bully Remedy på den svarta besten, Self Esteem på den lilla grå damen och både sprayat Peacemaker i hela huset OCH droppat några droppar i deras vattenskålar. Allt enligt instruktionerna. Nu är det bara att hålla tummarna.

Kom igen nu kattskrällen, bli sams!

Sista utvägen innan en av er kanske måste flytta!

Och vem av er ska det bli?

Som att välja ett barn före ett annat, omöjligt liksom!

Så samsas nu för bövelen!

Kattskrällen!

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen.

- När man handlar mat och packar allt i plastkassar som genast skärs sönder av senapstuben eller nåt annat lite vasst. Man får bära påsarna som om det vore bäbisar och sen har man ingen användning av dem efteråt, inte ens som soppåsar.

- När kaffefiltret viker sig i bryggaren och man går och trampar och väntar på kaffet för man är så kaffesugen. Plötsligt inser man att doften av nybryggt inte ligger tung i huset och ser det ljusbruna vattnet i kannan.

- När det regnat in i brevlådan för att det blåser så att locket åkt upp och posten och tidningen är helt genomblöta och luktar fukt och trycksvärta och det inte går att få isär tidningssidorna.

- När man känner att hälen klibbar fast i skosulan inuti skorna och man inser att man har hål på strumpan. Den klistriga kalla känslan när hälen inte längre får vara med inne i strumpvärmen.

- När man är jättegodissugen och rotar runt högst upp i skåpen och det enda man hittar är en öppnad påse jordnötter. Jordnötter är inte godis. Eller när man så här i advents- och juletider förväntansfullt lyfter på locket till Aladdinasken och det bara är romrussin och körsbär i likör kvar.

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli...

...nja, inte röka. Det har jag gjort.

...inte snusa. Det har jag provat och kräktes direkt.

...inte knarka eller röka Spice. Ett absolut nej på det.

...eeeeh.

Jag har redan en särdeles massa vanor som säkert skulle kunna klassas som ovanor. Det beror väl på vem som gör bedömningen.

Jag tror helt enkelt inte att jag kan skaffa mig en ny ovana för den får inte plats bland alla de jag redan har!

Vanor eller ovanor, det är frågan:

Jag gillar att hasa runt i mysbyxor eller pyjamasbyxor här hemma.
Jag halvligger gärna i soffan med filt över mig.
Har gärna kaffe- eller tekopp på armlängds avstånd.

Sitter helst med laptopen i just knät och har både Google, Facebook, bloggen, Spotify, Aftonbladet och några fler sidor uppe som flikar.
Tar med mig mobilen in på toa för att spela onlinespel under tiden.
Läser Aftonbladet på samma telefon det sista jag gör innan jag släcker och ska sova, bara för att kolla om det hänt något sen sist jag kollade om det hänt något.

Jag har flera laster som kaffe, avokado, godis, fika, sås, rödvin, ostbågar, brysselkål, kärlek, lördagar, semester, jul och lite annat.
Jag nyser och harklar rätt mycket men det kan bero på min ständigt pågående jäkla pollenallergi som håller på från mars till november och på det, som en nyhet för i år, pollenastma som nu under hösten och vintern kallas mögelastma och sedan köldastma = luftrörselände året om.
När jag går min powerwalk skrattar jag högt för mig själv nästan varje gång men det är inte mitt fel utan Karin och Saras.

Jag måste alltid torka handfatet i badrummet, kranen ska blänka och det får inte vara vattendroppar kvar på handfatets avställningsyta.
Jag blir tokig om kläder inte sitter skönt.
När jag lagar mat slänger jag alla skal och papper och skräp i ena diskhon och tar upp alltihop på en gång när jag är färdig.

Jag zappar gärna på tv:n och kommenterar det jag ser på nyheterna på tok för ofta.
Jag läser gärna ena delen av tidningen medan Janne läser den andra och jag envisas med att läsa högt ur min del trots att vi snart ska byta.
När jag ansar och rensar och klipper i trädgården lämnar jag gärna många och stora högar efter mig och sen ber jag Janne ta upp dem.

Jag brer ut mig som ett kryss i sängen när jag sover.
Det händer ganska ofta att jag går in med skorna på här hemma och på så sätt drar med en massa löv och grus in på hallmattan.
Jag gillar att tända många lampor och det är ofta så att jag inte släcker när jag går ut ur ett rum och det händer att det lyser som en finlandsfärja i novembermörkret här hemma även om jag gått hemifrån.

När jag är ute gillar jag att glo in genom folks fönster, inte så mycket för att se vad de gör som för att se hur de har det med möbler, tapeter och gardiner.
Jag säger alltså alldeles för ofta alltså.
Alltså, jag klämmer på mitten av alla tuber.


Listan kan fortsätta ett bra tag till men som sagt, om detta är vanor eller ovanor är upp till var och en.

Nu kan ni sitta en stund och fundera på vilka ovanor ni har.

18. Ibland retar det mig att...

...en del människor är så himla sura. Surkart i vardagen är otrevligt överlag tycker jag.

Vad är det med folk som ska svara i telefonen på företag eller på myndigheter? De ska inte snäsa och muttra så man känner att man ska behöva be om ursäkt för att man har ett ärende och har ringt dem. De är där och jobbar för min skull. Jag är inte till för att de ska ha ett jobb. Har de en dålig dag får de gå ifrån och djupandas och dricka ett glas vatten och försöka igen. Annars får de säga till sin chef att de är så sura och griniga idag att de måste slippa prata med folk, eller gå hem och dra nåt gammalt över sig.

Vad är det med folk som jobbar i receptioner och väntrum? När man kommer till ett väntrum och får sitta ned och vänta och vill man inte höra hur de som jobbar i lokalen viskar med varandra i andra änden av rummet. Gå in i personalrummet och prata om dagens kunder/patienter/besökare eller vad det nu är som är så himla viktigt att det inte kan vänta till fikarasten. Inte viska i väntrummet!

Vad är det med folk över huvud taget när man ringer till någon och den personen låter sur och stressad när de svarar för att den är så himla upptagen. Ungefär som om jag skulle veta det när jag ringer och bara ringer dem just då för att vara störande och taskig! 

Nån som svarar surt "Jaaaa, jag sitter faktiskt i ett möte nu, vad gäller det?" eller 

"Ja, hej, du jag kan inte prata nu för jag håller faktiskt på att bada/laga mat/natta barn/!" eller viskande

"Hallå. Jag sitter lite dumt till. Jag är på begravning/bio/konsert. Var det nåt viktigt?"

Bra tips nedan:

     1. Svara inte då! 

     2. Svara inte i telefonen om du inte har tid att prata med den som ringer. 

     3. Bli inte sur i luren om du trots allt svarar.

     4. Man kan se vem som har ringt och ringa upp när man inte är sur och upptagen.

Det är nog sådana människors beteende som jag ogillar mest, de som liksom lägger över ansvaret på mig, som om mitt telefonsamtal orsakar deras sura humör. 

Jag inser ju nu att jag låter som ett riktigt surkart och det må vara så, men jag lägger inte över ansvaret på nån annan...eller jo....det gör jag visst...jag lägger ansvaret på alla de surkart som finns ute i samhället på olika ställen där det behövs trevliga, tillmötesgående, artiga och vänliga människor. 

10 x onsdag

Det var en grå onsdag.

Jag drack frukostkaffe och skrev ett blogginlägg om tre filmer som jag just sett. 

Ikväll måste jag lämna tillbaks dem.

Koppen är från Indiska, jag köpte två och de är underbara. De rymmer ungefär en kanna kaffe vilket passar mig fint.

Jag tränade ryska fraser med Google Translate en stund. 

Det är ju ett problem det där alfabetet de har.

Det här behöver jag kunna säga när jag är i Ryssland.

Så här säger man det.

Det blev för svårt med all ryskan så jag slängde sopberget istället. Fast det var ju inte meningen att det skulle komma med på bild. Jag ser ju själv att det blir svårt att hävda att jag källsorterar när det både ligger mjölkförpackning (sorteras som papper och plast) och konservburk (sorteras som metall) där i men jag sopsorterar nästan jämt. 

Det här är en undantagspåse. 

Det blev fel! Förlåt!

Nej den här bilden skulle det ju vara. 

Blommor.

Ljuslyktor.

(F-n också, maskrosblad överallt mellan stenarna!)

Som sagt gråväder överallt hela dagen.

Saker vissnar och ramlar ned på marken.

Saker vissnar inomhus också.

Ljusen har brunnit ned.

Over and out.

Förkylt

Dagen tillbringas med att nysa, snyta och spaya.

Intalar mig själv att i morgon är jag mycket bättre. Nu får jag snart kalkonwallenbergare med citron- och timjanmos och ett glas rött. Det kan ju göra vem som helst glad.

Långsamt mala byråkratins kvarnar

Här är det, brevet som min advokat skickat för att överklaga ett beslut om att lägga ned mitt ärende utan vidare åtgärd. Jag skrev om det i ett inlägg i höstas och vill ni få lite bakgrund så följ länken. Nu har det äntligen hänt lite konkreta saker i byråkratins långsamma värld. Det har varit blanketter som ska fyllas i, papper som kommit bort och måste skickas igen, kopior som ska verifieras, personer som ska nås. 

Alltså svensk sjukvård i all ära kan vara fantastisk och ligga i framkant i hela världen, men när det INTE fungerar är den rätt byråkratisk, alla håller varandra om ryggen, ingen vill ta något ansvar och ingen, ingen tänker på att patienten faktiskt kanske kan behöva lite hjälp efter som den ju är sjuk, svag, trött, har ont, inte vet vilka instanser som finns att vända sig till och så vidare. 

Nej i det här avseendet har jag fått vara min egen projektledare över detta projekt att råka få en fysisk åkomma som efter många turer ledde till operation, som ledde till nya problem, feldiagnos och felbehandling som ledde till många olika mediciner och undersökningar och behandlingar, som ledde till två nya operationer, som sen ledde till ..... ingenting direkt. 

Tillbaka på ruta ett har jag, som vanligt tagit egna beslut, kontaktat nya instanser i vården fast denna gång utanför landstinget. Kanske kan jag lika gärna må bättre av akupunktur, irisdiagnostik, zonterapi eller kristallterapi? Det är iallafall inget som den ordinarie läkarkåren ens närmar sig. En läkare på vårdcentralen skulle väl aldrig säga att man kanske skulle gå till en zonterapeut, naprapat eller kiropraktor? Det har i alla fall inte hänt mig! 

Snarare Jag: "Hej jag har ont i ryggen, höfterna och ljumskarna och det strålar ned i benen."

Doktorn: "Jaha men du har inte diskbråck för då har man tappat känseln i benen. Men jag skickar dig väl på röntgen då." 

Doktorn i ett brev hem till mig: "Det såg fint ut på röntgen." 

Jag, hemma utan att kunna diskutera med doktorn: "?" Slutsats - det ser fint ut på röntgen alltså är jag bra då? Eller det är i alla fall inget farligt? Eller jag hade nog inte ont då för DET SER FINT UT PÅ RÖNTGEN! 

Som patient blir jag bedrövad att det, återigen, är mitt ansvar att följa upp, driva på och ännu en gång ringa och boka en ny tid med doktorn. För jag tycker att man måste leta vidare efter roten till det onda om det nu såg fint ut på röntgen. Prova nån behandling, fundera ut en möjlig, tänkbar diagnos om det nu inte är diskbråck. Det är uppenbarligen en uppfattning som doktorn inte delar med mig. Då hade jag ju fått en ny tid i det där brevet, väl?

Eftersom jag (se inlägget i höstas) tyckte att det var dags att sätta ned foten och inte bli en hunsad, feldiagnosticerad och felbehandlad patient som valsar runt i vården utan struktur och riktning, var det enda rimliga sättet att skaffa en advokat som är duktig på vårdfrågor och med dennes hjälp överklaga och göra min röst hörd.

Nu är det bara att vänta. Att vänta på att mitt ärende tas upp. Att vänta på vad Patientnämnden säger i frågan och vad deras rekommendation/beslut blir.

Jag hoppas att jag får rätt men om jag inte får rätt har jag iallafall gjort vad jag kan.

Satt ned foten.

Det känns skönt!

På tåget

På tåget.

Det är ju smidigt att kunna boka sina egna biljetter på internet, betala direkt via sin bankdosa och sen få biljetterna som sms till sin telefon! 

Om det hade fungerat ja!

Jag fick inget sms. Alltså hade jag ingen giltig biljett. Hur jag än försökte via SJs hemsida kunde jag inte få dem att skicka biljetten på nytt. Jag försökte fyra (4) gånger!

Jag satte mig på tåget och tänkte reda ut situationen med konduktören. 

Det kom ingen.

Nu sitter jag på tåget hem och situationen är densamma. Fast värre, för mailet som kvitterade mina biljettköp och som var mitt bevis på att jag köpt biljetter, har spårlöst försvunnit ur min postbox. 

Konduktören kom just förbi.

Jag låtsades sova.

På ett sätt längtar jag efter förr i tiden då tågbiljetten var en faktisk pappersbiljett och konduktören klippte hål i den som bekräftelse på att man påbörjat resan.