Att inte världen bara stannar

De senaste tio dagarna har Sverige präglats av ett tungt och sorgligt allvar och troligen extra allvarsamt här i bygden runt Kinnekulle och i Skövde. Det är nog få som undgått nyheterna om sjuttonåriga Lisa Holm från Skövde som försvann efter sitt arbete på ett café i Blomberg på Kinnekulle. Jag har skrivit om Kinnekulle här i bloggen flera gånger och kan inte nog understryka hur underbart vackert det är där. Men plötsligt ändrades den blommande juniidyllen till en allvarsam plats där tusentals frivilliga och många poliser letade efter spår och ledtrådar och innerligt hoppades att finna Lisa vid liv.

Tyvärr blev det inte så och nu är istället polisens avspärrningar och letande del i en mordutredning. 

Mitt i den grönskande sommarfägringen där liljekonvaljer, syréner och ramslök sänder sin doft över nejden, där de härliga lövskogarna susar, där den blå Vänern sköljer mot strandkanten, där slog ondskan till och allas liv förändrades. Lisas liv slocknade och hennes familj lämnades med sorgen och chocken och frågorna. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi försöka att föreställa mig hur deras liv har präglats av väntan och ovisshet och hur de nu ska hantera det fruktansvärda som hänt och på något outgrundligt vis orka leva vidare.

Det som ibland kan kännas som en lite kvävande småstadmentalitet, det där att alla känner alla eller har vuxit med varandra, gått i samma skola, bott på samma gata, blev nu en kraft att räkna med. Folk i bygden och tillresande lång bortifrån gick man ur huse och ställde upp för Missing People som uppbådade ett sökpådrag som inte tidigare skådats.

Det är ju inte så konstigt att det här försvinnandet som sedan tragiskt nog blev ett mordfall, berör oss alla på ett eller annat sätt. Har vi inte egna barn så är vi iallafall själva någons barn. Har vi inte egna syskon så känner vi iallafall några av våra vänners syskon eller deras barn.

Förgätmigej

Jag har noga följt medias rapportering och letat information och uppgifter för att kunna bilda mig en uppfattning om vad som möjligen kan ha hänt. Bara för att man som människa alltid strävar efter att få svar på sina frågor. Jag har försökt tolka och tyda artiklar och nyhetsinslag och säkerligen läst in en del betydelser som inte alls fanns där. Jag ville ju bara att de skulle hitta henne. Jag ville att de skulle hitta henne innan det började regna. Det var ju vackert och soligt under veckan då hon var anmäld försvunnen, men meteorologerna hade varnat för regn till lördagen. Jag ville ju bara att de skulle hitta henne innan det började regna för i hopp om att hon levde ville jag inte att hon skulle bli kall och frysa och om hon inte längre var i livet och låg någonstans utomhus så ville jag inte att det skulle regna på henne. 

De hittade henne innan regnet kom.

Att inte världen bara stannar när något såhär oerhört och ofattbart händer! Det har slagit mig förr och gjorde det igen när de hittade Lisa avliden, att inte världen bara stannar upp utan fortsätter blomma och grönska, fåglarna kvittrar, det blev skolavslutningar och studentbaler, prinsbröllop och ny bebis i kungahuset och folk åt grillbuffé, jordgubbar och frukostmackor som vanligt. 

Jag kände mig frustrerad och nästan lite arg på att inte allt kunde åtminstone stanna upp för en stund, måste livet verkligen bara fortsätta för de allra flesta, när det troligen känns för Lisas närmaste som att de måste kämpa för varje andetag?

Men jag tror att det är så att just det faktum att livet fortsätter trots allt, gör att man som nära anhörig, drabbad och chockad, till sist orkar ta några andetag, ta sig för något, se dagsljuset och långsamt ta sig tillbaka från sorgen till livet. 

Till sist.

Om än i en annan form.

För livet blir sig aldrig mer likt. 

Man är inte längre den man var innan sorgen, men nästan.

Vila i frid, Lisa.