Juni månads utmaning

Utmaningen för juni var att hitta en beskrivning eller handledning av något slag och sen förvandla den till något annat. Eller ta bort delar och lägga till något annat.

Ja den var sannerligen inte lätt att klura ut.

Jag tog till slut en flödesbeskrivning av en varmvattenberedare. I den tyckte jag mig se något annat också.

Här en - manick eller något som omvandlades till...

En del av Stockholm. Jo då ni ser rätt.

"In a crazy mind it all make sense". Om man är tillräckligt galen kan man lätt se att det är som en karta och olika gatubeskrivningar på det här flödesschemat. Jag såg det i alla fall.

De olika delarna av flödet hamnade på några ställen runt om i centrala Stockholm.

Så var det klart. 

Flödet hamnade på Stockholms gator och nu är de utritade och utmaningen som först kändes helt hopplös och som var så svår, är färdig. Det som var själva idén med utmaningen, att tänka nytt och inte vara feg, lyckades jag med väldigt väl får jag säga.

Nu väntar jag på en ny utmaning, den för juli.

Det ser jag fram emot.

Födelsedagsfirande

När jag fyllde år (femnoll) i mars ville jag inte fira då utan sparade det till nu när sommaren är som allra härligast.

Nog för att jag gillar mars, den första vårmånaden då det kan vara allt ifrån snöstorm till solsken och tussilago. Men att kunna gå in och ut som man vill, känna gräsmattan under fötterna och i alla fall hoppas på sol och finväder gjorde att jag ville fira nu istället.

Så vi tog fram glas för bubbel och drack en cava som smakade riktigt bra.

Limemarinerade jordgubbar och dekorationsjordgubbar ligger redo att hamna på tårtan tillsammans med kokosmarängkakebotten och vispgrädde. Till det kaffe och dessertvin såklart.

Kylskåpet fullt av mat som var redo att tillagas och serveras. Marinerad kycklingfilé, köttbullsspett till de små gästerna, tzatziki, mangorajasås, potatis, potatissallad, grönsallad, bröd och kylda drycker.

Dukat och klart. Festpyntat med vimplar i glada färger. De får hänga hela sommaren för de livade upp det fula plasttaket.

Sen kunde festen börja och det var trevligt och jag hade roligt och var nöjd. 

I juli ska vi ha ett kalas till och det blir garanterat festligt det också, vimplarna hänger uppe, bara att duka och laga mat och invänta fler gäster.

Maj månads utmaning

I maj var utmaningen att slå en tärning två gånger och sen förflytta sig per valfritt färdsätt lika långt, eller länge som tärningsögonen visade.

Jag hamnade här!

Så himmelskt vacker björkskog i maj.

Ja, jag vet att det är en utmaning men jag tycker det är svårt att komma bortom papper, sax, klister och kollage.

Kollage.

Igen.

Jag hade ju inte rätt grön nyans på pappret. Det där skirt illgröna som är maj, fanns inte att få tag på. 

En dagstidning från Kina.

Vad har den med det här att göra kan man tänka? 

Jo men kanske björkstammar va?! Kan det gå?

Jag tror att det kan fungera bra.

Jag får pröva.

Sen limmade jag länge.

Nu är björkdungen klar.

Stammarna.

Och den skira gröna grönskan.

Nu raskt vidare mot junis utmaning som jag inte ens presenterat men det kommer inom några dagar. Ja det måste jag ju, sen är ju juni slut och då ligger jag ju efter med utmaningarna IGEN!

Fast det gör inget, det här är ju menat att vara roligt. Om det är motigt eller lite tråkigt så får det ta lite tid. 

Fast konst är kul! 

Jämt.

Att klä ut sig

När jag var liten hade jag och min syster en låda med utklädningskläder att rota i och leka med. När mina barn var små fixade jag en likadan låda till dem att botanisera i när de kände för att byta skepnad och utseende.

Den lådan har jag kvar och nu var det dags att ta in allt, gå igenom det och tvätta det som gick. Resten torkade jag av och skorna putsades.

Det var väldigt roligt att gå igenom den här lådan också. Precis som det var att gå igenom lådorna med bebiskläder som jag gjorde tidigare i slutet av maj. Det kan ni läsa om här om ni missade alla de små mjuka, söta kläderna.

Underbar klänning från 70-talet som jag fyndat. Den var helt oanvänd och kostade 100 kronor. Den hade jag på mig när jag och mitt lag var utklädda till hippies på bowlingjippot Långfredagsslaget som är årligen återkommande här i stan. 

Konceptet är enkelt, klä ut sig, bowla, äta och dricka gott och pris till de tre som placerar sig högst poängmässigt sett OCH till de som har bästa kostym. Roligt!

En annan goding som jag också fyndat och haft på en fest med tema 70-tal.

Volang- och puffärmsblåsa från USA, visserligen inköpt -91 men med starka influenser från 80-talet. Den här har jag på fullaste allvar haft på mig då, på den tiden.

Del av en tysk folkdräkt? Österrike kanske? Jag vet inte, men har köpt den på Myrorna för många år sen och den är i riktigt fint skick.

Äkta vara! Jag har dock varken tjänstepistol eller batong som tillbehör.

Åh, en loppisfyndad nylonskjorta och snygg peruk om man är missnöjd med sin egen frisyr. Passar bra till både hippietema eller 70-talet.

Hur snygg är inte den här då? Kanske lite mer 60-tal över den här men så underbar i snittet och mönstret.

90-talströja. På fullaste allvar är detta en genomskinlig polyestertröja med stretch och pixligt kamouflagemönster. 

Ännu en 90-talspärla, smurfblått täckjackstyg på en KJOL! 

Spetsjacka att ha över en klänning kanske och tillsammans med den somriga hatten blir det en härlig ensemble.

Äkta 60-70-talsskor som man ju inte kan låta bli att älska. Kanariegula och väldigt bekväma.

Ljuva plastskor med stilettklack från 80-talet som är fullständigt omöjliga att ha på sig om man tänkt gå en enda meter.

Äkta krokodil inköpt på loppis och den är sorglig med tanke på krokodilens öde, men samtidigt så jäkla cool och härligt 50-talstantig.

Det finns många fler guldkorn i lådan som till exempel läderstövlar med klossiga 90-talsklackar, pilotglasögon, runda glasögon, små eleganta handskar för den eleganta damen, halsband och armband i plast á la 70-tal. 

Åh så himla kul med en sån här låda. 

Nu vill jag gå på maskerad!

Rapport angående tidigare inlägg om syrénsaft

För en dryg vecka sen så berättade jag om att jag gjorde syrénsaft och att det blev lite av ett experiment eftersom jag bytte ut en del av ingredienserna. Det stod citron i receptet, jag tog lime. Det stod socker i receptet, jag tog farinsocker.

När allt var blandat och klart skulle saften stå svalt i fyra-fem dagar.

Jag lät hinken med syréner och sockerlag stå i garaget och var ute några gånger och rörde om.

Jag hällde av saften och silade bort blommor och skaft.

Färgen var väl inte direkt syrénlila. Snarare ljust brunröd som rostigt vatten, troligen på grund av farinsockret.

Sen smakade jag.

Det var inte gott.

Jag hällde ut allt och bestämde mig för att satsa mitt saftkokarkrut på en omgång flädersaft som jag garanterat vet att jag gillar.

Och jag ska följa receptet!

Att inte världen bara stannar

De senaste tio dagarna har Sverige präglats av ett tungt och sorgligt allvar och troligen extra allvarsamt här i bygden runt Kinnekulle och i Skövde. Det är nog få som undgått nyheterna om sjuttonåriga Lisa Holm från Skövde som försvann efter sitt arbete på ett café i Blomberg på Kinnekulle. Jag har skrivit om Kinnekulle här i bloggen flera gånger och kan inte nog understryka hur underbart vackert det är där. Men plötsligt ändrades den blommande juniidyllen till en allvarsam plats där tusentals frivilliga och många poliser letade efter spår och ledtrådar och innerligt hoppades att finna Lisa vid liv.

Tyvärr blev det inte så och nu är istället polisens avspärrningar och letande del i en mordutredning. 

Mitt i den grönskande sommarfägringen där liljekonvaljer, syréner och ramslök sänder sin doft över nejden, där de härliga lövskogarna susar, där den blå Vänern sköljer mot strandkanten, där slog ondskan till och allas liv förändrades. Lisas liv slocknade och hennes familj lämnades med sorgen och chocken och frågorna. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi försöka att föreställa mig hur deras liv har präglats av väntan och ovisshet och hur de nu ska hantera det fruktansvärda som hänt och på något outgrundligt vis orka leva vidare.

Det som ibland kan kännas som en lite kvävande småstadmentalitet, det där att alla känner alla eller har vuxit med varandra, gått i samma skola, bott på samma gata, blev nu en kraft att räkna med. Folk i bygden och tillresande lång bortifrån gick man ur huse och ställde upp för Missing People som uppbådade ett sökpådrag som inte tidigare skådats.

Det är ju inte så konstigt att det här försvinnandet som sedan tragiskt nog blev ett mordfall, berör oss alla på ett eller annat sätt. Har vi inte egna barn så är vi iallafall själva någons barn. Har vi inte egna syskon så känner vi iallafall några av våra vänners syskon eller deras barn.

Förgätmigej

Jag har noga följt medias rapportering och letat information och uppgifter för att kunna bilda mig en uppfattning om vad som möjligen kan ha hänt. Bara för att man som människa alltid strävar efter att få svar på sina frågor. Jag har försökt tolka och tyda artiklar och nyhetsinslag och säkerligen läst in en del betydelser som inte alls fanns där. Jag ville ju bara att de skulle hitta henne. Jag ville att de skulle hitta henne innan det började regna. Det var ju vackert och soligt under veckan då hon var anmäld försvunnen, men meteorologerna hade varnat för regn till lördagen. Jag ville ju bara att de skulle hitta henne innan det började regna för i hopp om att hon levde ville jag inte att hon skulle bli kall och frysa och om hon inte längre var i livet och låg någonstans utomhus så ville jag inte att det skulle regna på henne. 

De hittade henne innan regnet kom.

Att inte världen bara stannar när något såhär oerhört och ofattbart händer! Det har slagit mig förr och gjorde det igen när de hittade Lisa avliden, att inte världen bara stannar upp utan fortsätter blomma och grönska, fåglarna kvittrar, det blev skolavslutningar och studentbaler, prinsbröllop och ny bebis i kungahuset och folk åt grillbuffé, jordgubbar och frukostmackor som vanligt. 

Jag kände mig frustrerad och nästan lite arg på att inte allt kunde åtminstone stanna upp för en stund, måste livet verkligen bara fortsätta för de allra flesta, när det troligen känns för Lisas närmaste som att de måste kämpa för varje andetag?

Men jag tror att det är så att just det faktum att livet fortsätter trots allt, gör att man som nära anhörig, drabbad och chockad, till sist orkar ta några andetag, ta sig för något, se dagsljuset och långsamt ta sig tillbaka från sorgen till livet. 

Till sist.

Om än i en annan form.

För livet blir sig aldrig mer likt. 

Man är inte längre den man var innan sorgen, men nästan.

Vila i frid, Lisa. 

Citronodlingen

På vår inglasade altan blir det sådär femtio grader varmt nu när solen ligger på. Där frodas citronträd, kalebass och tomater och just nu har citronträdet fått för sig att ha inte mindre än tjugotalet nya citroner på gång. Samtidigt som den blommar och sätter knopp i rasande fart. Samtidigt som den skjuter nya bladskott också. Tur att den får citronnäring och mycket vatten.

Detta makalösa träd som är spretigt och sorgligt men ändå så himla fullt av livskraft. Det är ju en extra stor bonus att blommorna doftar himmelsk. 

Lite ful och skrumpen citronbebis. Men har vi tur blir det här en fullmogen citron som vi kan skörda nästa sommar.

Som den här citronen som just kom från vårt citronträd. Årets enda ätbara citron. Men håll med om att den ser fin ut!

Den kommer att sitta fint i en gin och tonic ikväll.

Experiment i köket

När det nu ändå blåser halv storm ute varenda dag och syrénerna nästan ligger längs marken och tappar sina fina blomklasar i rasande fart, tänkte jag att jag lika gärna kunde plocka av några blommor och prova att göra syrénsaft som jag bara läst om men aldrig smakat.

Sagt och gjort, ut med sekatören och knipsa av blommor.

Jag gjorde halv sats av saftreceptet för vi dricker ju knappt saft i det här huset och inte äter vi socker heller.

Enligt receptet skulle det vara 40 blomklasar så jag tog 20.

Enligt receptet skulle det vara två citroner, både skal och saft. Jag tog tre lime eftersom det var det som fanns hemma. De var bleka och lite gamla och lite trista i skalet men med mycket saft i.

Två liter vatten och 1 kg socker enligt recept. Jag tog en dryg liter och 500 gram socker. Eftersom vi inte använder socker så fick jag ta farinsocker som stod undangömt på en hylla sen julens Irish coffee.

Det kanske blir mindre elegant färg på saften med den här bruna sockerlagen men jag tror smaken av syrén slår igenom ändå. 

Hur som helst blandas allt detta i en hink eller stor kastrull genom att hälla den varma sockerlagen över blommorna som man har skakat så det inte finns några djur i dem. Det gjorde inte jag, herregud naturen hade ju skakat dem sönder och samman så inte en skalbagge syntes till. Sen häller man över citronskal och saft och gärna citronsyra också. Det hade jag inte hemma så det fick gå ändå.

Nu ska saften stå svalt i fyra dagar och röras om en gång om dagen. Spännande. Tre dagar kvar till färdigt resultat. Jag är mest spänd på hur det ska smaka. Ja, jag är lite spänd på hur den ska se ut också. Ser det ut som vatten från ett lerigt dike blir det ju inte så aptitligt.

Jag som gillar flädersaft så himla mycket kanske tycker lika mycket om den här blomsaften? 

Jag återkommer med rapport. 

Hiss eller diss.

Efter att jag gjort detta experiment i köket ställde jag saften så svalt jag kunde vilket blev i garaget. Sen fick jag andas både frisk luft och inhalator för jag är rätt så allergisk mot syréner och de där 20 blomklasarna var inte att leka med. 

Det osynliga som är så viktigt

Ibland tänker jag på att många saker som är riktigt viktiga i livet inte syns för blotta ögat. Det är inte ett stort hus, en ny och dyr bil i garaget eller en glittrande pool i trädgården som är det viktigaste. Inte heller en dyr semesterresa, exklusiva champagneflaskor eller svindyra handsydda skor från Italien

Syre syns inte när man försöker titta på det men är väldigt viktigt får man väl ändå säga. Frisk luft syns inte så väl helt enkelt. Att gå ut i naturen och riktigt känna den syrerika fräscha luften med en touch av tallbarr, kåda, nyklippt gräs eller hägg som blommar, det är viktigt och får mig att känna mig rik.

Att vara frisk är en underbar känsla och många, många sjukdomar syns inte utanpå människorna som bär på dem. Många av dessa människor är dessutom mästare på att bära sina sjukdomar så att det inte ska synas. Man vill inte per automatik se risig och trött ut utan anstränger sig för att vara fräsch, pigg och snyggt klädd och se representativ ut. Att ha en dag då man känner sig hyfsat utvilad, lite stark och med tillförsikt inför framtiden, det är att vara rik.

Kärlek är jätteviktigt i vilken form den än kommer till oss. Känslan av kärlek i våra hjärtan syns inte men känns desto mer. Jo den syns nog förresten i våra ögon när vi tittar på den vi älskar, den hörs i vår röst när vi pratar om eller till den vi älskar och den känns genom huden när vi håller om den vi älskar. När jag ser mina barn eller min älskling och känner hur hjärtat slår extra hårt känner jag mig rik. Vilken lycka!

Känslor som avsky, hat och ondska syns kanske inte på en persons utseende i första hand utan reflekteras i deras handlingar. Den som säljer dyra biljetter till flyktingfartygen/gummibåtarna som förliser i Medelhavet ser väl troligen ut som folk gör mest men har med stor sannolikhet en brist på empati för de människor som ska åka med. Det är sånt som man inte kan se på utanskriften, att folk tänker vara elaka eller luras. Eller rent av försöka döda en. 

Sådana personer gör man bäst i att undvika eller hålla på så långt avstånd som möjligt. De där som suger ut all energi och livslust ur en. Problemet är ju bara att människor inte alltid är så uppenbara och avslöjar sin agenda.

När man tänker på det så är det ganska obehagligt egentligen. Det bästa vore ju om folk hade en skylt i pannan där det står precis hur man känner sig. 

Kär.

Snäll.

Givmild.

Ledsen.

Avundsjuk.

Arg.

Nej, det är inte lätt att läsa av folk och inte alltid lätt att förstå deras agerande eller deras tankegångar. Det är inte alltid lätt att komma ihåg att en del människor har baktankar, vill göra saker för egen vinnings skull och bara utnyttja andra. En del kan inte sätta sig in i andra människors situation och man kan bli förvånad över hur känslokallt de agerar. 

Det kan som sagt vara svårt att från början veta hurdana folk är. 

Vilken tur att jag inte tycker att det är lika komplicerat att andas, känna livsglädje och älska.

Byta hårfärg

Jag minns en gång för länge sen, verkligen länge sen när jag gick i mellanstadiet. Då var det nån som sa till mig att min hårfärg bäst kunde beskrivas som råttfärgad och ganska trist. Då kändes det som om alla andra hade blonda lockar eller fantastiskt eldigt rött hår eller något annat som var mycket bättre och vackrare än råttfärgen jag uppenbarligen fick dras med.

Det dröjde inte länge förrän jag ville byta hårfärg. I högstadiet började jag göra slingor, både hemma och på salong för dyra pengar. Eftersom jag fick blonda stråk i håret tyckte jag själv att jag inte längre var råttfärgad och trist och så fort jag fick en komplimang för min hårfärg bekräftades mitt beslut att göra slingor, som helt rätt.

Genom hela mitt vuxenliv har jag tonat, slingat och blonderat håret. Jag har permanentat, lockat, fönat och plattat håret. Som om det aldrig dög som det var!

För några år sen, kanske tre, bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Årtionden av slingor på salong med det ena kemiska medlet efter det andra och fixande av slingor hemma där jag själv målat i utväxten och stått och tittat i speglar för att få till slingorna på baksidan av huvudet, nu var det slut på allt det. Inget mer tonande eller färgande eller blonderande heller. Permanentlockar la jag av med för tjugofem år sen. Gör folk sånt nu för tiden?

Istället tyckte jag att det skulle bli spännande att se min hårfärg på riktigt igen. Mitt stackars hår! Som tur är har jag begåvats med väldigt tjockt och hållbart hår som dessutom växer väldigt fort. Förlåt håret för allt ont jag gjort mot dig!

Så vidare värst råttfärgat hår har jag nog aldrig haft men den kommentaren tog hårt och jag har levt efter den devisen under tre decennier, att råttfärgat hår går inte an, det måste tonas, färgas och slingas mer vackert och spännande och intressant.

Numera har jag min alldeles egen hårfärg som jag tolkar som mellanblond med egna slingor i färgerna guld, koppar och för all del en hel del silverslingor också. Ja men hallå, det är väl inte så många råttor som ser ut så i sin päls? Förresten är det inget fel på råttfärgat heller när jag tänker efter. 

Det är lite konstigt hur en eller ett par kanske helt oskyldiga kommentarer kan få sån stor påverkan på ens liv. Det är också lite konstigt att jag inte slutade tidigare med att leva efter det faktum att någon annans åsikt om mig vägde tyngre än min egen. Eller snarare att jag inte ens frågade mig själv!

Nåja, nu är jag mig själv igen. Därmed inte sagt att jag nån gång byter hårfärg i framtiden men då beror det enbart på att jag själv vill ha en annan färg, inte för att nån sagt att jag borde därför att mitt hår är så tråkigt som det är nu.