Välkommen till receptionen

Den stackare som jobbar här drog väl en nitlott? 

Fast man har ju god uppsikt över alla som kommer och går, luftiga ytor och nyinstallerad ventilation och indirekt dagsljus sipprar ju in precis runt hörnet. Kanske bästa platsen när jag tänker efter närmare. Lite som navet i verksamheten. Jag tycker mig skymta receptionistens fot på en av bilderna, så platsen är redan tillsatt för er som blev sugna på att ansöka.

Det bor en snygging här hos oss

Det bor en snygging här hos oss.

Han och jag har bott ihop sen jag var tonåring och jag älskar honom verkligen. Han är vad många skulle säga manlig och stilig och han kan vara lite stel ibland. Lite avvaktande, och med ett ansiktsuttryck som kan vara svårt att tyda. Han är den starka och tystlåtna typen som inte säger något men vars blick talar en hel del. Han har arbetat som modell i en affär för länge sen, och då för länge sen hade han en förmodligen snygg kropp som visade kläder i ett skyltfönster.

Ibland kan jag undra vad som hände när han blev av med kroppen. Kanske välte han i skyltfönstret och gick sönder så han kasserades och någon tyckte att huvudet var fint och tog det med hem. Eller så skulle affären moderniseras med nya fräschare skyltdockor och han plockades i bitar för att slängas på tippen och huvudet råkade bli kvar nånstans och följde med någon hem. Med någon menar jag en släkting till mig.

När jag var helt nyfödd och låg i barnvagnen på landet tog pappa upp mig ur vagnen och bäddade ner huvudet i ena änden och ett par stora skor i den andra. När hans mormor sen kom för att titta till lilla Helena, hennes första barnbarnsbarn, så skrek hon i högan sky och tog ett förfärat språng bort från vagnen till allas förtjusning.

Själv har jag lekt med tanken att rigga en hel kropp av kläder och huvudet ovanpå för att det skulle se ut som jag inte var ensam hemma. Jag vet, lite löjligt men när jag bodde ensam var jag ganska mörkrädd och tänkte att det skulle se ut som en riktig snubbe som bodde hos mig. Han kunde stå vid fönstret så det syntes utifrån att han var där. Precis som Rose i "Två och en halv män" ni vet, när hon låtsas vara nygift och har en docka som sin make för att få Charlie att bli svartsjuk.

Hur som helst så har han aldrig fått nån ny kropp. Han har fått nöja sig med att stå i ett skåp. I ett vitrinskåp så han inte känner sig instängd!

Stilig typ, lite blank bara. Skulle behöva en liten dutt med puder.

Fina drag.

Stark markerad haka.

Inget 3-millimeters här inte. 

Något lite drömskt i blicken. Och lite skräp i ögonvrån.

Lite väl accentuerad ögonvråknopp men skit samma. Han är snygg ändå.

Mörka skyar

Det är två år sen dödsskjutningarna på Utöya och sprängdådet i Oslo.

Ofta när sådana hemska saker inträffar av en sådan magnitud som det och till exempel när John F. Kennedy eller Olof Palme sköts till döds eller när World Trade Center kollapsade till följd av terrorattentaten i New York, brukar människor minnas med oerhörd skarphet var de befann sig, vad de gjorde och vad som hände sen efter att de fått det hemska beskedet om vad som just hänt.

Så är det naturligtvis för mig också och det är intressant det där med hur minnet fungerar, att vissa saker etsar sig fast så väldigt hårt, man minns glasklart, och andra händelser eller långa perioder av livet minns man väldigt vagt, om ens alls.

Självklart är svaret att saker som är viktiga av en anledning, som till exempel när ens barn föds, kommer man ihåg för alltid och bär med sig genom livet, eller när något riktigt hemskt händer som exemplen ovan. Det skakar om oss i vårt innersta och berör något som vi inte kommer i kontakt med var dag. Det väcker känslor inom oss som är en del av själva essensen av att vara människa och det ligger mycket nära till hands att tänka den alltför välkända tanken "Tänk om det hade varit jag".

Tänk om det hade varit jag som varit en av de ungdomar som förtvivlat försökte förstå vad som hände när en till synes helt fredlig polisman dök upp på Utöya och sedan började skjuta människor med ett metodiskt lugn och med ett förmodat inre ursinne som är svårt att ta till sig.

Tänk om det hade varit jag som varit en av de oroliga föräldrarna på fastlandet som med bultande hjärta väntade på besked om mitt barn. Som med fruktansvärd ångest letade efter information och fakta och senaste nytt och som så småningom fick gå iväg för att identifiera sitt älskade barn.

Tänk om det hade varit jag som varit föräldern som genom media fick bevittna hur min son med berått mod och iskallt beräknande åkte till Utöya beväpnad för att döda så många som möjligt.

Det är i empatin med andra människor och förmågan att försonas med tanken på att detta hemska har hänt men att inte glömma varför det hände, som vi som lever nu måste gå vidare. Vi måste verka för att det goda ständigt ska ta överhanden över det onda, vi måste kämpa för jämlikhet, rättvisa och demokrati inte bara lite då och då och när det passar.

Det är svårt att vara människa och det är lätt att känna att man inte gör någon skillnad och viljan att ge upp ger sig tillkänna och då kan man bara göra något litet som man själv mäktar med, det måste inte vara världsomvälvande. En promenad består av många, många små steg och en stig träder fram först när många fötter trampat i samma spår.

Trägen vinner vill jag gärna tro. Så även i detta fall även om mörka skyar hänger över stora delar av Europa.

Polisjakt

Vi tog en tur med bilen i lördags kväll vid elvasnåret. Vi skulle bara åka till sjön och se på aftonrodnaden och njuta av lugnet och stillheten i en svensk småstad om sommaren. Visst fick vi aftonrodnad och sjöutsikt  och ljummen sommarluft vid innanhavet men när vi sen skulle cirkulera i staden och glida hemåt i sommarkvällen hamnade vi mitt i en polisjakt med fyra polisbilar med blåljus och sirener som jagade en mörk bil, kanske med skurkar i. 

Såklart körde vi precis före skurkbilen och den hade trasiga lyktor så vi såg den inte, men däremot såg vi hastigt närmande blåljus i backspegeln och fick fort som attan svänga vänster in på en parkering vid en korvkiosk där det var massor med folk. Skurkbilen dånade förbi och polisbilen efter. I kvarteren runt omkring hördes sirener från de andra poliserna som försökte ringa in skurkarna. Det gick sådär för efter ett litet tag kom de susande förbi igen och skurkbilen körde rakt igenom rondellen och lite på vänster sida ibland också. Rätt så läskigt faktiskt.

Vi hoppades att skurkarna i bilen hade gjort riktigt dumma saker för annars var det ju onödigt att så många poliser var ute och jagade dem i den milda och stilla sommarkvällen. Det visade sig att de varit ganska skurkaktiga och både druckit alkohol och tagit droger och han som körde hade kört bil onykter tidigare. När poliserna väl fick stopp på bilen sprang skurkarna sin väg men polisen tog dem till sist och de hade druckit så mycket (skurkarna, inte poliserna) att de fick åka in i fyllecell. Både föraren och hans skurkkompis. Dessutom hittade polisen stöldgods i bilen.

Vi åkte hem och hela vägen hem lät det som sirener ute men det var nog bara inbillning och att det ringde i våra öron. 

Ja jädrar vilken action man kan råka ut för när man bara ska ta en tur för att se på aftonrodnaden och njuta av lugnet.

Men är inte det där...?

I vår trädgård, på vår torkvinda hänger de, landslagströjorna som Janne ska ha på sig på VM i Las Vegas om tre veckor. Det är nästan overkligt. Det är fint och stort att få den äran att vara med i landslaget i vilken sport det än må vara (det är ju klart att han fått slita och bevisa att han är så bra att han får åka med) och det är extra fint att det är just min älsklings tröjor som nu hänger på tork hemma hos oss.  De är gula och blå, otippat, och det står Sverige på, och hans namn. Det är stort faktiskt och jag är sprallig som ett barn när jag tänker på det!

Det som bara kittlar lite mer är tanken på att han faktiskt kan komma hem med medaljer också, VM-medaljer! Då måste jag nog sätta mig ned en stund och djupandas och långsamt ta in den storheten.

Som ett urtidsdjur

Otillgänglig växt i en kruka. Den ser ut som ett urtidsdjur med otäcka huggtänder, som en krokodil, där den skickar upp nya grågröna blad likt taggiga spjut. Sakta vecklar de ut sig och fäller sig ut åt sidan för att ge plats åt ännu ett blad. Det går långsamt.

Vika pil

Jag tycker det är så trevligt att bo på hotell och det är alltid extra trevligt om hotellpersonalen månar om en när man är där. En liten men fin gest som jag gillar är när hotellstäderskan har tagit sig tid att vika pil. När jag jobbade som hotellstäderska på helger och lov under gymnasietiden gjorde jag alltid det. För mig är en vikt pil sinnebilden för det där lilla extra som tar några sekunder att göra men som ger en känsla av lyx och välkomnande för mig som gäst.

När jag jobbade på en skola var det världens bästa lokalvårdare där som jag fikade med och lunchade med och hon tyckte som jag, att vika pil kostar inget extra men tillför mycket. Jag blev så himla glad första gången jag upptäckte pilen på personaltoaletten.

Ibland viker jag pil hemma bara för att markera att här är det städat, handdukarna är rena och du som river av pilen är den förste att använda badrummet sen det städades. Välkomnande eller hur?

En annan sak som jag lärde mig på hotellet för tusen år sen är att vika pil på täcket när man håller på att krångla in det i påslakanet. En erfaren hotellmadam som jobbat där i evigheter visade mig och det är ett himla bra tips. Ta tag i täckets två "övre" hörn och hasa in dem till påslakanets övre del. Håll i hårt från utsidan och skaka ned täcket i påslakanet. Lägg ned på sängen och vik pil. Sen kan man i godan ro stoppa in täcket i nederkant och knäppa eventuella knappar. Sen tar man bara tag i överkanten/pilen och skakar en sista gång och täcket är sådär hotellfluffigt och härligt. Man vill ju bara gå och lägga sig med detsamma.

Jag kör ett maraton

Jag ser mig igenom många, många avsnitt i rad medan solen går ned och sommarkvällen sänker sig över trädgården. Jag har fastnat i ett maraton av Twin Peaksavsnitt och när ett är slut tänker jag "Bara ett till, sen får det vara bra." och när sen eftertexterna börjar rulla tänker jag "Bara ett till" och hoppar över till ännu ett avsnitt och så går en timme till. 

Det som är så bra med en hel box är ju att det finns så många avsnitt kvar, som en stor godispåse där det är långt kvar till botten och många goda bitar överallt. Jag behöver ju inte vänta en hel vecka på nästa spännande avsnitt heller, bara att hoppa fram med fast forward och fortsätta njuta. För man kan ju njuta på många olika sätt, man måste inte vara ute bara för att solen skiner och det är sommar. 

Det är lite lyxigt att välja att vara inne och ha Twin Peaksmaraton och ligga i sommarklänning på fårskinnet och vifta med tårna i den mjuka pälsen medan man blir lite rädd för de onda krafterna i de mörka skogarna som omgärdar staden Twin Peaks.

Ännu en gubbe

Jag hittade en till. Ett eltandborsthuvud som jag precis skulle slänga när jag såg en liten gubbe. Är jag lite besatt eller ser ni honom också?

Lilla skottet har blivit stor

Ni minns att jag fick ett litet blomskott i en påse som hängde på ytterdörren. Då såg den inte mycket ut för världen men nu minsann - kolla in den här! Det är en narrhuva eller kohleria som är så himla fin och blommar med massor av rödvitprickiga, ludna blommor.

Spana in luddet, gulligt.

Det är knappt att det går att förstå att det är en helt naturlig blomma som är så himla vacker med sitt avancerade mönster och färgerna rött, rosa och vitt som smälter samman så fint. 

Naturen alltså! Heja den!

String

Stringhylla.

Vi hade en sån på väggen på landet där det stod lite böcker för sommarlovets lata dagar, någon snidad träfigur och fina stenar och pinnar och ibland kan jag önska riktigt hårt att den hängde på en vägg hemma hos oss nu. Men den här lilla godingen finns här iallafall och det är ju en tröst. Den är en liten karamell till tidningsbord/avlastningsyta som man kan ställa bredvid soffan eller sängen kanske. 

Jag skulle inte vilja inreda hela hemmet i 50- eller 60-talsstil men nån liten glimt av det förgångna är fint. Jag gillar att blanda alla möjliga möbler och stilar, 1700-tals slagbord med kristallkrona från 40-talet. 70-talsplast i köket får samsas med dagens porslin och en servis från förra sekelskiftet. Ungefär som jag är själv, lite blandad, kluven, splittrad och mångfacetterad som de flesta människor är. Jag är fascinerad av människor som är så hängivet trogna en stil och inget annat, som till exempel punkare, rockabilly eller hiphopare. Jag skulle aldrig kunna välja utan väljer istället att vara lite av varje. Precis så som det ser ut här hemma, lite av varje.

REA i webbutiken

Nu firar jag semestertiderna med REA i webbutiken!

Samtliga printar är rabatterade så skynda er att gå in och beställa. Rean pågår till och med 7 augusti eller så långt lagret räcker.

Passa på och köp den där presenten som garanterat (nästan) ingen annan har!

Siffrorna glöder i mörkret

Hur kan det komma sig att jag är jättetrött när jag går och lägger mig men sen kan jag inte somna? Jag ligger och vrider och vänder på mig. Kudden är för hård, täcket för varmt och jag ligger inte skönt. 

När jag till sist somnar vaknar jag igen och ligger klarvaken och stirrar ut i mörkret. Väckarklockans siffror glöder rött i mörkret och jag räknar ut hur länge jag hinner sova om jag somnar om med detsamma. Det gör jag förstås inte för när jag väl börjar tänka så stressar jag upp mig över hur lite sömn jag ska hinna med innan det är dags att gå upp. 

Sen somnar jag såklart till sist av utmattning och vaknar INNAN klockan ringer. Va i hällvitte? Sen är jag trött och gäspar hela dagen och måste dricka kaffe och längtar till kvällen då jag äntligen ska få gå och lägga mig och när jag väl gör det kan jag inte somna! Vrider och vänder, kudden hård, täcket varmt, ligger inte skönt. 

Vad ska jag göra? Vad kan jag rimligen ta till för knep som kan fungera? 

Det man hittar det får man

Åh så skönt, jag som tappat sugen fullständigt, och så såg jag skylten. Där står sugen. Jag är räddad!

I en galax långt härifrån

Rymden har alltid fascinerat mig. Det är något visst med att försöka, jag säger försöka att få sin hjärna att ta in och begripa allt det som har med rymden att göra. 

Ljusår,ta bara en sån sak som ljusår, så långt ljuset färdas på ett år. ETT ÅR! Ljus färdas ju så snabbt att det mänskliga ögat inte hinner med. Det blir svårt att fatta hur långt ljuset hinner åka på ett helt år. Det är lätt att räkna ut matematiskt men inte riktigt lika lätt att mäta med tanken.

Det här med ljuset, stjärnorna som lyser på himlen en mörk vinternatt, det är ju gammalt ljus som har färdats länge för att komma till jorden och nå in i mina ögon. Ibland så länge att stjärnan redan har hunnit slockna eller förintas medan ljuset från den fortfarande färdas i universum. 

Det är just det att allt är så stort och oändligt och ofantligt i rymden som gör att jag tycker det är så svårt att förstå. Det är inte en klar gräns mellan jordens atmosfär och yttre rymden, det är inte en skarp kant utan densiteten i atmosfären bara tunnas ut ju längre bort från jorden man kommer. Det finns dock en så kallad Karmanlinje som ligger ca 100 kilometer över havet som skiljer farkosters luftfart från rymdfart. Hundra kilometer över havet, det är ju tio MIL ut i rymden. Det har jag läst i en bok om universum. Jag borde inte läsa såna böcker.

Många tror ju att det är perfekt vakuum i rymden men den innehåller en tunn gas och elektromagnetisk strålning. Troligen innehåller rymden även stora mängder mörk materia och mörk energi. Åh gud, vad är det? Vad ÄR det? Det stod ingen förklaring i boken! Jo, mörk materia är en TÄNKT form av materia som inte avger eller reflekterar strålning och därför inte kan observeras. Ja tjena, ni fattar hur svårt det är med rymden och att vara forskare av rymden. Man sitter och tittar i sina teleskop och allt de ser är gammalt som redan har hänt och det finns massor som de inte kan se men som de teoretiskt vet finns där och som de kan räkna på med matematiska formler. Skitjobbigt!

Nej jag måste verkligen sluta tänka på rymden.

Verkligen.

Sluta.

Jag är som ett spindelnät

Det finns ett begrepp, starkskör eller highly sensitive person (HSP) som jag tycker är så intressant och som jag till viss del kan känna igen mig i. Det ligger i begreppet att en kan vara stark som person, kunnig, empatisk, färgstark, varm, sinnlig, kreativ och en människoälskare MEN OCKSÅ skör i den bemärkelsen att det tär på personens energier när en måste anpassa sig till mainstreamlivet och vistas i miljöer som är offentliga, bullriga och för ljusa, miljöer där en förväntas vara "som alla andra". För den som är starkskör är inte som andra! Men vid närmare eftertanke, VEM är som alla andra? 

Det finns ju givetvis en slags norm och ram i vårt samhälle som är det normala, förväntade och rätta sättet att förhålla sig till sin omgivning. Men det är ju inget en måste följa till punkt och pricka, en kan bekänna sin själs färger, visa sin färgstarka personlighet och vara lite mer som Pippi Långstrump och ha för stora skor och fötterna på huvudkudden eller som Phoebe Buffay i tv-serien Vänner när hon ska ut och jogga och springer genom Central Park med flaxande armar och ben bara för att det är mycket roligare än att springa vanligt. 

Barn har ju ännu inte funnit sig tillrätta i samhällets alla normer, de har inte förstörts än om en nu vill uttrycka sig lite hårt, och de lever ju för dagen och stunden. De har sin naturliga nyfikenhet i behåll och också sin glädje och leklust. Fram för mer sånt i livet och samhället! 

Alla människor är nog egentligen starksköra på sitt vis, det är bara det att långt ifrån alla har kommit fram till på vilka sätt de är starka och sköra. Det är lättare att mota alla såna känslor ifrån sig, inte tänka för djupt in i sin själ, inte analysera sina känslor och tankar och bara köra på som vanligt. Ända in i kaklet så att säga, och utan att nånsin bekänna sin själs färg.

Skulle vi ha köpt ett får?

Nu är den här, gräsklipparroboten som går och betar i trädgården som ett litet får. Den rullar omkring helt planlöst och klipper lite hit och lite dit. När den blir trött ska den gå hem och ladda batterierna för att sen beta en stund till. Men den är lite underlig och stannar mitt på gräset och vi får bära hem den till sin station för laddning. Troligen är det något fel på batteriet så på måndag ska det bytas.

Jag tror att det nog blir rätt skönt att ligga i hängmattan och dricka körsbärssaft och äta en hembakt kanelbulle och läsa en riktigt bra bok och slippa tänka att man borde klippa gräsmattan istället för att bara ligga där och slöa. Inte behöver man kasta sig ut och klippa gräset heller så fort man varit bortrest några dagar. Kanske kan vi till och med gödsla lite på gräsmattan och få en riktigt grön och tät matta. Lilla robotfåret ska ju beta av stråna varje dag.

Ett riktigt litet får skulle ha varit gulligare dock.

Kanelbullens dag

Igår var det kanelbullens dag. Iallafall hemma hos mig. Annars är det väl kanelbullens dag nån gång på hösten om jag inte minns fel. 

Det är så många år sen jag bakade kanelbullar att jag inte ens kan komma ihåg när det var. Definitivt så länge sen att mina döttrar var små och hade sommarlov. Nu är de stora och sommarjobbar så det är säkert tio-tolv år sen mitt senaste kanelbullebak inför sommarlovets badutflykter. 

Men nu slog den till, kanelbullelängtan och jag satte igång. Jag bakar alltid dubbel sats men idag blev det bara en sats bullar och en omgång matbröd. Matbröd är ju mycket enklare än bullar egentligen, bara att köra ihop degen med degkrokarna, jäsa, lägga på plåt och jäsa igen och sen in i ugnen. Det var roligt att baka och det var nog det som var hela meningen med kanelbullelängtan som slog till som en blixt, att göra nånting som jag förr tyckte var roligt. Sen gav det ju utdelning i form av många påsar med bullar i frysen. Nu finns det bullar i huset ifall det blir en badutflykt med fikakorg någon dag eller en skön stund i hängmattan emellanåt. 

Min mamma ska få den finaste och mest perfekta bullen av dem alla. Det är hon värd varje dag i veckan!

Glor in i ylskåpet

Ibland är jag så där löjligt sugen på nåt. Men jag vet inte vad. Nånting bara.

Jag sliter upp kylskåpsdörren och fånstirrar in på hyllorna. Magen ylar av, inte hunger utan mer av sugenhet.Vad ska jag äta? Finns det nåt gott? 

Det gör det sällan.

Knallar vidare till skafferiet och gör om proceduren där.

Det slutar ofta med att jag ströäter några mandlar, ett Digestivekex, ett äpple, en sked Nutella, en skorpa med lemon curd på eller nåt annat i den stilen.

Jag blir lite trött på mig själv när jag inser att egentligen är jag bara törstig och kunde lika gärna bara ha druckit ett glas vatten. Att jag aldrig lär mig att tyda kroppens signaler. Konstigt.