När man inte är riktigt hundra

Ibland kan det bli lite fel när man tänker. Ibland kan det bli lite fel när man gör saker.

Den som planerade det här bygget tänkte nog lite fel då och då. Marken räckte liksom inte ända upp till huset. Eller om det var tvärt om?

Det är konstigt med en del människor som aldrig tycks vara säkra på någonting. Som ständigt väger för och emot. Såna som alltid tycker lite både och. Som aldrig är tvärsäkra på någonting.

Om man ställer en enkel fråga som "Aftonbladet eller Expressen?", "Öl eller vin?", "Tisdag eller torsdag?" så tvekar de, trampar oroligt på stället och svarar "Njaaaaeeee, det vet jag inte, det är jag inte riktigt hundra på, det beror på, vad tycker du?"
Eller om man undrar över något och frågar "Var ligger stationen? Vad var klockan när du kom hit? Hur långt är det till Göteborg härifrån?" och den tveksamme svarar med att säga "Det vågar jag inte svara på." Detta i den betydelsen att de inte riktigt vet.

Men då säger man väl det?

"Jag vet inte säkert var stationen ligger, jag tittade aldrig på klockan när jag kom hit, jag vet inte alls hur långt det är till Göteborg." Hellre det, ett rakt svar än detta velande med att inte våga säga eller inte vara riktigt hundra.

Såna personer blir jag lite osäker på. Vet de ingenting om sig själva, vet de inte vad de tycker? Eller vet de kanske för mycket?

Jag tycker inte att man ska inte tveka. Om man är osäker ska man säga "Jag måste tänka på det här ett ögonblick" och sen gör man det.

Problemet är väl att det finns alldeles för många valmöjligheter i dagens samhälle och i våra liv. Det finns tusentals tv-kanaler, hundratals tvålar och tandkrämer på hygienhyllan i affären, åsikter via all media och hela tiden ställs vi inför val som måste göras på sekunden, på direkten. Klart att många vacklar och inte vet, tvekar och velar, väger för och emot. Men vissa saker vet man väl ändå?

Man vet väl vad man tycker och tänker om en väldig massa saker. Det man inte känner till får man väl ta ett ögonblick att tänka till kring och sen ge sitt svar.

Ja tack, Aftonbladet, vin och torsdag!

Och ja, jag har stött på en sån här velpelle nyligen och blev helt galen (inombords) när jag inte fick ett rakt svar på en enda fråga utan ett evinnerligt velande fram och tillbaka och ett tvekande och njaande och ventilerar det nu, här, i bloggen, istället för att ta ut min frustration på personen i fråga.