fredag 5 december 2014

Sluta existera och börja leva

Förra våren och sommaren medan min mamma blev sjukare och sjukare följde jag Kristian Gidlunds blogg I kroppen min och kunde läsa mig till en tröst och finna igenkänning i min egen upplevelse. Jag läste mig in i hans fysiska smärta och hans sorg över att behöva ge upp livet som det en gång sett ut. Hans oändligt vackra språk tröstade mig trots att jag kände att jag inte alls var berättigad till någon tröst över huvud taget. Det borde ju vara jag som gav tröst till min mamma genom att finnas där och till Kristian i form av kommentarer på hans blogg.

Jag läste hans blogg om hur sjukdomen åt upp hans kropp, gjorde honom till en annan person än den han varit och ville vara, fördunklade hans sinne fast han försökte kämpa sig upp till ytan. Jag såg precis detsamma varje dag hos mamma. Hur hon ville att livet skulle fortsätta som vanligt, hur hon kämpade med de nödvändiga förändringarna med mediciner, hemvårdsgruppen och sjukhusvistelserna. Hur hon kämpade för att hålla sig vaken, alert och klar. Hur hon inte orkade läsa tidningen utan bara höll den framför sig. Hur hon till sist inte kunde forma orden hon ville säga.

Jag har behövt över ett år, nästan ett och ett halvt, på mig för att kunna låta den allra värsta avgrundssorgen sjunka in i mitt hjärta och kunna återta min andning så pass att jag känner syre i lungorna igen.

Nu har jag kommit in i en fas där jag längtar så oerhört efter min mamma och inte kan släppa det faktum att det aldrig mer går att ringa "hem" och hon svarar. Då hade vi kunnat sitta länge, en timme hade bara svischat förbi medan vi diskuterade världspolitik, livet, böcker och allt möjligt medan vi klunkade i oss kaffe.

Varenda gång jag kommer "hem" och står utanför ytterdörren i det ekande trapphuset känns det som den enda tänkbara verkligheten att dörren öppnas och pappa står där, och precis bakom honom kommer mamma från soffan i vardagsrummet. Med utbredda armar, ett glatt leende och så säger hon -Men hej, kommer ni! Nu vill ni väl ha kaffe?

Jag blir lika förvånad varje gång över att hon inte svarar i telefonen eller står där i hallen.

När Kristian Gidlunds bok I kroppen min kom ut köpte jag den men jag har fortfarande inte kunnat läsa den. Jag vet vad som står där i. Jag har läst hans blogg och följt varenda inlägg i realtid men jag kan inte förmå mig att lyfta upp boken och läsa den. Jag känner redan all den sorg som kommer att blomma upp i mig och bara att titta på omslaget där han står tätt intill hästen gör mig tårögd. Tids nog läser jag boken, det vet jag.

De kommer inte tillbaka, varken min mamma eller Kristian.

Men jag är här och måste koncentrera mig på att andas.

Idag.

I morgon.

Alla dagar framöver.

Jag kanske snart kan sluta att bara existera och börja leva igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar