När man förhör ögonvittnen till olyckor eller i en brottsutredning har varje person sin egen uppfattning om vad som hände. Någon hävdar bestämt att förövaren hotade med en kniv medan någon annan inte ens såg kniven. Kniven kan i själva verket ha varit en stålkam som personen i fråga gjorde en svepande rörelse med så det såg ut som ett knivhot. Båda vittnena hävdar sin sanning. De vet vad de såg.
Jag tänker på den där leken man lekte som liten där man sitter på rad eller i en cirkel och den förste i raden viskar en mening i örat på näste. När man kommer till den sista personen har meningen oftast totalt förvanskats och blir helknasig och alla skrattar när de får höra den ursprungliga meningen. Det är ju också ett uttryck för att alla deltagarna i den leken tyckte att de hörde tydligt vad som sades och förde just det vidare. Det var deras sanning, som sen fördes vidare och blev en ny sanning i näste mans öra.
Det är intressant det här med sanning. När jag läste narratologi (berättande, mest i filmvärlden) pratade vi mycket om sanningen i de rörliga bilderna eller i en stillbild. Många är de dokumentärfilmare som ståndaktigt hävdat att deras film visar sanningen, är sann och att det är autentiska personer som filmats och så vidare.
Ja, visst kan det vara sanning det man ser i filmen, MEN det finns fler sanningar bredvid kamerans lins, bakom kameran och när den är avstängd. Någon, oftast filmaren och eller regissören, man har ibland regissör i dokumentärfilm också, har ju hela tiden gjort ett urval av vad som ska filmas, när man ska filma och hur det ska klippas ihop. Det är en oerhörd makt att sitta vid klippbordet och med enkla medel kunna framställa tre, fyra, fem helt vitt skilda filmer utifrån samma material beroende på hur man väljer sekvenser, i vilken ordning de kommer, vad man ljudsätter med och så vidare.
Ni kan tänka på detta när ni ser en dokumentär nästa gång. Föreställ er personen bakom kameran och även vad som kan tänkas försiggå utanför bild. Notera vad de väljer att fokusera på och lyssna noga på eventuella ljudpålägg som kanske inte är autentiska utan ditlagda efteråt som förstärkning av en situation.
Den enda sanningen finns kanske inte. Om jag och min syster skulle träffas och prata om vår barndom och specifika tillfällen som vi båda minns så kommer vi garanterat minnas olika saker. Våra hjärnor har fokuserat på olika saker och min hjärna har lagt tyngdpunkt på det som berör just mig. Därför kan vi minnas en och samma händelse på två helt olika sätt, två olika synvinklar. Det betyder ju såklart inte att en av oss har fel eller mer rätt än den andre. Vi har helt enkelt två sanningar att förhålla oss till.
Det är viktigt att komma ihåg detta då denna diskrepans ofta kan leda till att man blir oense. Hur ofta hör man inte flera personer tröttsamt tjafsa om det var tisdag eller onsdag när de åkte på utflykten i bergen på sin semester? Eller när flera personer ska återge vad någon sagt till dem, man kan ha hört helt olika saker och uppfattat budskapet på helt olika sätt?
Så vad är sanning egentligen?
Man kan välja att fokusera på en sak.
Eller en annan. Båda bilderna representerar ett och samma träd men visar två olika utsnitt och fokus av samma sak. Bilderna skiljer sig åt men båda visar väl en sanning?
Precis som du säger - det finns ingen absolut sanning. Har man hundra olika och lyckas få nåt gyllene medelvärde av dessa kanske man kommer nära.
SvaraRaderaDet vikigaste tycker jag är att man är medveten om detta och respekterar andra människor och deras sanningar. Det finns det tyvärrn ganska många som inte gör... :-/
Jag håller med dig. Det är bra om man kan försöka förstå att andra människor upplevt något på ett helt annat sätt, utan att för den skull fördöma dem eller avfärda dem som konstiga som tycker tvärt emot en själv.
SvaraRadera