Konstigt fenomen det där med att en del människor pratar vitt och brett och lovar och lovar saker. De utmålar sig själva som superhjältar näst intill. Allt i deras liv är lite bättre och lite finare och viktigare än alla andras liv. Vad man än pratar om eller berättar för dem i förtroende så vänder de samtalet till att handla om dem själva, varje gång. De lovar och svär att ringa, hjälpa till, ställa upp och bidra och sen hör man bara den ena ursäkten efter den andra. Världen snurrar runt deras axel!
De har planer och idéer som sen rinner ut i sanden, inget blev gjort av allt det storslagna. Mycket snack och lite verkstad, eller verkstan är rent av stängd och nyckeln borttappad tillsammans med deras vett.
De är tröttsamma de där människorna och jag har sorterat bort några sådana ur mitt liv. Jag har gjort ett aktivt val att inte umgås med de som dränerar mig på energi och istället hellre odla de kontakter som är viktiga och bra. Då orkar man konfronteras med de där andra då och då. Goda vänner är såna man kan vara ifrån länge och när man sen träffas tar man bara upp tråden och det känns som aldrig varit ifrån varandra. Eller också ses man sällan men det är en ömsesidig känsla att man verkligen gillar varandra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar