I ena hörnet av vår trädgård står den här fornlämningen i all sin glans. En klassisk telefonstolpe. Jag förundras över att sådana fortfarande existerar i dessa tidevarv av modern teknik med bluetooth, trådlösa nätverk och Skypetelefoni. Fast det är skönt att se denna stolpe fast förankrad i jorden, verkligen jordad, med sina klassiska svarta telefontrådar som spretar ut, en till varje hus i kvarteret. En svart tråd där svalorna kan slå sig ned en stund i flykten.
Jag gillar stolpen där den står helt blekt och ärrad av tidens tand och jag hoppas att den får stå kvar länge än. Ett minne av det förflutna, det gamla Sverige som nästan helt har försvunnit i floden av ny teknologi.
Den kom säkert upp på gamla Televerkets tid då några televerkare kom ut med televerksbilen och monterade upp stolpen och drog trådarna. Jag undrar vems ansvar den är nu? Är det kanske ingen som ansvarar för den?
Min pappa var "telefonare". Jag brukade drömma om att bli vuxen så att jag skulle kunna gå upp i stolparna med stolpskor... Han var också en av de fösta med mobiltelefon. En bedrövligt tung sak med tillhörande attachéväska. Så jag är uppvuxen i ett land av telefonstolpar, kopplingsstationer med miljarder mil kabel, orangea Volvo duetter, uniformskanppar, möss-spännen och bruna jobbkuvert med stjärnan med kronan och blixtar runt...
SvaraRaderaJa nu när du säger det så minns jag att du berättat om att din pappa jobbade på Televerket. Stolpskorna är ju störtsköna, såna ville jag också prova när jag var liten. Inte så mycket nu längre, de där stolparna är ju höga! Televerksloggan, den var fin den.
SvaraRadera