Min syster stannade bilen vid Borasjön och vi klev ur för att sträcka på benen. Ute sjön simmade en lom långsamt på den blanka vattenytan. En mås flög i vida cirklar och landade till sist på en sten en bit ut. Jag drogs mot vattnet, som alltid, och såg direkt allt det vackra. Stenarna, blommorna vars skugga låg blank i vattnet, den vridna roten som sträckte sig från en kant till en annan. På den stora solvarma stenen vilade en svart spindel. Lommen ropade sorgset över sjön, dök sen och lämnade bara ringar på vattnet.
Min systerdotter kom fram till mig och jag pekade på spindeln. Ivrigt gick hon närmre och trampade på den av misstag.
Så nu väntar regn eller otur i sju år eller hur är det nu igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar