Det finns hotell och hotell

Vi bodde på hotell Goethe i München. Det hade vi bokat på nätet i förväg och när vi väl kom dit kunde jag knappt hålla mig för skratt för det var inte så fint inrett på hotellet. I receptionen och matsalen hängde många foton och oljemålningar av vad som såg ut som turkiska män med täta mustascher.

Vi gick upp på vårt rum och försökte finna oss tillrätta.

På lite håll och om man kisade lite, var det rätt så fint.

Lite bajsbrunt och kissgult, sängarna en kysk bit ifrån varandra och sänglamporna, vad är det med dem?

Taklampan hade fem armar med olika kulör på varje glödlampa och minst en trasig glaskupa. Men den lyste ju i alla fall.

Den som hade skruvat fast de bruna träflaken på väggarna hade missat lite.

Lamporna hade tappat fotfästet och stod direkt på sladden. 

Udda minst sagt.

Vart hade fötterna tagit vägen?

Utsikten var sådär. 

Inte så lång. Inte så milsvid direkt.

In i en husvägg tre decimeter längre bort.

Man kan säga att hotellet var under rekonstruktion med lite tillfälliga lösningar både här och där. Bakgården var uppgrävd och en liten spång låg över diket så de kunde hämta gasflaskor till köket. Hissen gick inte till våningsplanen utan en halv trappa nedanför eller över varje våning. Så man fick ändå bära sin tunga väska i trappan.

Här en ögonblicksbild av våra närmsta grannar på hotellet. 

Smekmånadspar tror jag.

Precis som vi då.