Mitt hjärtas tårar

Idag är det ett år sen vi hade en minnesceremoni för min mamma. Det var bara vi allra närmaste familjemedlemmar där och det var så oerhört känslosamt, så omänskligt sorgligt och samtidigt trösterikt att det blev så fint och att vi var där tillsammans.

Nu har det gått ett helt år, ett sorgeår, och en del människor menar att man inte behöver sörja mer, inte behöver vara ledsen mer. Men det kunde inte vara mer fel.

Jag tänker på min mamma varje dag och saknar henne jättemycket. När som helst när jag minst anar det blir jag påmind genom musik jag hör, en doft, en bok eller bara att jag vaknar ur en dröm där hon är närvarande.

Hon kom till mig i en dröm och såg frisk och glad och stark ut. Vi pratade en stund och sen skulle vi dricka kaffe och då vaknade jag. Det kändes helt verkligt alltihop och jag tyckte till och med att det doftade kaffe i hela huset.

Det gjorde det, för Janne var uppe och hade precis kört igång bryggaren.

"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Dessa vackra rader är skrivna av Tomas Tranströmer och jag tycker de säger en hel del om hur viktigt det

är att uppskatta livet medan man har det, för rätt som det är är man död.

Sen min mamma dog har jag trots all min sorg försökt uppskatta livet som det är, glädjas åt småsaker, njuta av allt härligt som sker och se fram emot sånt som ska komma. Det är verkligen en utmaning för lika gärna kan man muttra över saker som krånglar, ogilla saker man måste göra och sucka över sånt som går en emot.

Slutsats - man kan vara glad fast man är ledsen och tvärtom.