Jag klarade det!
Där fanns hotell, restauranger, konferensanläggning och massor med folk. Det var amerikanska tanter med käpp, tyska gubbar med solglasögon, japaner med kamera och barnfamiljer från alla delar av världen.
Inte hade jag behövt vara rädd för att åka upp.
Och jag vågade ju!
Vågade var de här typerna som utan att tveka kastade sig ut för branterna och glidflög iväg mellan bergstopparna.
Det hade jag aldrig, aldrig gjort.
Byggnadsarbetarna var också modiga som vågade bygga själva byggnadsställningen och sen jobba på den. De byggde ut linbanestationen och hade alltså monterat en byggnadsställning utanpå huset där det bara var stup runt omkring.
De stupen nedanför gav mig strupsnörp och hjärtklappning bara av att titta ned.
Men utsikten var ju överjordiskt vacker.
På toppen fanns det gott om de här fåglarna som folk glatt matade. De var fina och tama men lite äckliga också.
Jaha mer genuint än såhär kan det ju inte bli. Gubbar i lederhosen som spelar på alphorn eller vad det nu kan heta.
Självklart slutade de spela och packade ihop när jag kom fram för att fota dem.
Linbanan som man kunde åka med ned om man ville.
Det ville jag inte. Ni ser ju hur brant det är.
En liten kyrka byggd på en ganska udda och märklig plats. Vem orkar gå dit för gudstjänst?
Man måste ju börja gå på måndagen för att hinna dit till söndag förmiddag.
Det ser ut som Guds försyn som gjort att bergsskredet gick precis intill kyrkan och lämnade själva byggnaden helt oskadd.
Jag vet inte om jag tidigare nämnde att utsikten var fenomenal, vidunderlig och fantastisk.
Det var den.
Åt alla håll.
Sen var det dags att ta tåget ned igen.
Det var inte lika spännande som uppför. Somliga somnade för att det var så ointressant. Samma utsikt igen fast nedför liksom. "Äh, vi kan lika gärna passa på att ta en tupplur."
Pilatusbahn alltså.
Kan faktiskt rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar