När stranden ligger öde

Efter våra dagar i München åkte vi vidare, via en natt i Österrike, till Rimini i Italien. Där bodde vi på ett hotell nära stranden och vi hade helpension så vi behövde inte tänka på nånting annat än att vara lediga, sova och gå till och från stranden.

Där låg vi under ett parasoll och läste böcker.

Det var lite ironiskt att vi åkt hela vägen till Italien för att få sol och värme och så var det mulet, åska och regn medan solen flödade hemma i Sverige. Men stranden var härlig trots mulet väder.

Nyss har det regnat och spolat rent hela stranden.

Frisk luft och sval bris.

Fortfarande trettio grader i vattnet.

Det blev ett helt annat lugn, en helt annan atmosfär när regnet drog in. Stranden låg i det närmaste öde.

Med alla parasoll hopfällda och alla solstolar på rad såg de ut som en välregisserad militärmarsch över sanden. Det var något vackert och samtidigt lite sorgligt över stranden när ingen var där. Som om den var överflödig och ratad och inte längre dög bara för att vädret plötsligt inte var lika härligt. 

När solen skiner är stranden full av människor.

Människor som solar, badar, läser, pratar, fikar, spelar boule, leker, promenerar och badar.

Strandförsäljare som går mellan stolsraderna och säljer paraplyer (passande den här dagen), kokosnötter, glass, vatten, kläder, smycken, högtalare till mobilen, de flätar håret på en, sätter dit tillfälliga tatueringar eller ger massage. Det är olagligt att sälja saker eller tjänster på stranden och det är olagligt att köpa. Därför gjorde polisen razzia emellanåt och kom springande i sanden och jagade efter försäljarna. 

Jaha, vi var inte de enda tappra själarna där. Han ser ut att målmedvetet styra stegen mot havet. Baddags?

Till sist fick vi ge upp strandhänget. Det kom ingen mer sol, bara fler moln och regnet drog in över oss. Vi gick till hotellet och satt på verandan och drack latte macchiato och skrev vykort till Sverige.