Jag tänder några ljus, dricker kaffe och tänker på årets nobelpristagare i litteratur Alice Munro. Jag vet inte mycket om henne mer än att hon är en mästare på noveller, kanadensiska och född på 30-talet.. Jag har kanske läst något av henne för länge sen, dunkelt vad och när.
Om allting hade varit som vanligt hade jag pratat med min mamma om henne idag. Mamma hade säkerligen sagt att hon hade läst Munro och i detalj berättat om författarskapet, omsorgsfullt och målande och sen såklart gett sitt eget utlåtande. Jag kan nästan sätta min högra arm på att det står en bok eller flera, av Alice Munro, i nån av mammas alla bokhyllor i Örebro.
Om allting hade varit som vanligt hade mamma tipsat mig om vad jag först skulle läsa av Alice Munro för att få ett grepp om hennes författarskap, och så hade jag gjort det och efteråt hade vi kunnat ha långa diskussioner på telefon om det.
Om allting hade varit som vanligt hade jag inte behövt gråta idag, av saknaden efter min mamma. Saknaden som i sådana här specifika stunder är enorm och fortfarande ofattbar. Jag hade inte behövt gråta när litteraturpristagaren hade tillkännagetts, jag hade varit glad och sett fram emot årets diskussioner kring pristagaren, där min mamma alltid var den givna mentorn och jag den som lyssnade och lärde.
Nu är allting annorlunda och jag får hitta nya vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar