Från gasljus till gatljus

En dag i oktober är det helt folktomt i parken intill kyrkan. Det enda som hörs är trafikbruset från staden. En ambulans åker från sjukhuset på andra sidan Lidan med sirenerna på.  Det enda jag ser är en pigg ekorre som rinner uppför en trädstam och gömmer sig i trädkronan. För övrigt bara löv, löv, löv som faller och faller och löv, löv, löv som redan har fallit och ligger som en brunmelerad heltäckningsmatta och prasslar torrt när man går bland dem.

När jag står där tittar jag på träden som ser så gamla ut, med mossa långt upp på stammarna och jag undrar hur gamla de egentligen är. De har nog stått där i minst hundra år, eller mer, kanske flera hundra år. Redan där är jag fast, tanken svindlar och jag blir nästan vimmelkantig när jag tänker på allt som har hänt under dessa träd under alla dessa år. 

Jag funderar på alla de människor som gått in och ut ur kyrkan med olika sinnesstämning i kroppen. De har känt allt ifrån skolavslutningsglädje, konfirmationspirr och bröllopsyra till den tunga sorgen efter en minnesstund över en älskad människa. Människor har gått genom parken under träden och varit nykära och inte kunnat slita blicken från varandra, nyförlovade med handen prydd med en blank ring och ett galopperande hjärta eller nyblivna föräldrar som stolt kör vagnen med guldklimpen och innerligt hoppas att de ska möta någon de känner som vill stanna och prata och beundra den lille.

Många par har gått där många gånger och den ene har gått två steg före den andre i ilska, frustration och osämja. Båda har önskat att de kunde bli sams igen och några har säkerligen blivit det. Många har gått där som några i gänget, på väg till eller från en fest. Lite för högljudda och festglada, uppklädda i aningen för obekväma klackar att promenera långt med, tunn kappa över festklänningen och något för tunn rock för oktobervindarna som viner genom parken.

Jag tänker på allt som hänt inne i staden på torg och gator, i gränder och prång, i hamnen och ute på vattnet. Jag tänker på alla livsöden och alla människor som har bott i staden och gått på dess gator och levt här, dött här och hur utvecklingen gått framåt under trädens levnad. Från gasljus till gatljus, från kullersten till asfalt, från hästdroska till taxi.

Jag tänker på staden av idag i ständig förändring som alltid och alla dess invånare som måste följa med tiden.

Alla de här tankarna om århundradena som gått medan träden växt upp till det de är idag, är svindlande och gör mig nästan lika yr som när jag tänker på och försöker förstå bara en liten bråkdel av det stora som är universum och rymden. Det är genuint svårt att greppa om så här stora tankar och ett sånt omfång av tid fast samtidigt är det härligt och spännande att fundera över. Allt medan höstlöven bara faller och faller i parken intill kyrkan.