Infruset

På en strand i februari ligger sanden still nästan helt hård av köld och tjäle. Snötäcket har börjat smälta men ligger kvar som vita fläckar, som frasiga sjok av isig sorbet.



Där, mitt i den hårda sanden, sitter ett ensamt löv infruset och till hälften begravt. Ett alldeles vanligt höstlöv, brunt och naggat i kanterna. Det ser inte mycket ut för världen där det sitter fast i den stela sanden. Men om man tittar närmare ser man hur otroligt vackert det är.

Det skiftar i flera nyanser av brunt allt ifrån beige via brons och guld till kaffesumpbrunt och varenda bladnerv syns lika tydligt som ett ådernät, trots att lövet redan har uppfyllt sin uppgift här i världen, för länge sedan har lämnat grenen det föddes på och nu håller på att förmultna. Det är verkligen obeskrivligt vackert detta bruna lilla löv.

När jag står där böjd och beskådar det och fotograferar det slår det mig att det är likt en människas liv. Man föds och har en uppgift och ett syfte med sitt liv, eller flera. Sen faller uppgifterna och syftena bort ett efter ett, till sist blir man lite naggad i kanterna och återgår slutligen tillbaka till jorden.

(Nu hör jag bara Elton sjunga The circle of life, ledmotivet från Lejonkungen för mitt inre öra.) Så nog med att vara filosofisk över liv och död då.