Barndomens magi

Varje sommar i augusti fiskade vi kräftor i den lilla mörka sjön vid sommarstugan. Vi hade förberett oss under sommaren. Pappa såg över kräftburarna och lagade alla trasiga nät. Min syster och jag metade från bryggan och drog upp mörtar som vi la i farmors frys. De skulle bli betet i burarna. Jag hade hört nån säga att bästa agnet är ekorrkött och det tyckte jag lät rysligt och hemskt, mycket bättre med småmört.

Kräftfiskepremiären i början av augusti var efterlängtad och spännande. Vi agnade burarna och rodde ut och la i dem på speciella platser i sjön där pappa, hans bror och farfar visste att det fanns kräftor. Det blev mörkt tidigt på kvällen och vi rodde ut sent för att vittja alla burarna. Vi tände ficklampor och lyste i burarna för att kunna se kräftorna. Pappa och farfar fick sticka in handen och ta dem och sen förvarade vi dem i en hink med alkvistar och blad. Vi grillade korv i mörkret och väntade på nästa tillfälle att ro ut på den sidenblanka, mörka sjön. Sen skulle barnen gå och lägga sig och pappa och min farbror vittjade burarna mitt i natten. Jag fick inte följa med hur mycket jag än tjatade om det.

De platta små näten som vi la i från bryggan fick vi barn sköta. Att ligga på bryggan och lysa ned i det svarta vattnet och se en kräfta kalasa på lite död mört var en spänning som jag alltid kommer att minnas. Och triumfen när man blixtsnabbt drog upp nätet med kräftan i och kunde ropa till de vuxna "Jag har en, jag har en, jag fångade en".

Vi hade god fiskelycka under många av min barndoms somrar och kokade sen alla kräftorna på vedspisen eller i farmors kök. Jag minns att farmor hällde i både öl, sockerbitar och dillkronor. Sen hade vi kräftskiva nere vid sjön och dukade långbord med våra grannar och det blev en fest för både stora och små. När mörkret sänkt sig över sjön gick vi hem och vid stentrapporna upp till huset hittade vi lysmaskar som glödde som små kräftlyktor i mörkret.


Foto: Lars Wahlin