Sen blir landskapet öppnare med åkrar och fält. På ett sätt är det skönt att kunna se långt, fästa blicken på horisonten men i mitt hjärta vilar fulskogen. Den som är risig, stökig och ostädad. Tallar i mängd och marken brun och kvistig. Smala vita björkar som spretar med rufsiga kronor. Mossa som tar över och klär in stenmurar och gamla skogsredskap som människan en gång brukade för att övervinna det otämjda och erövra marken. Det tar naturen tillbaka, varje gång.
Mitt i den stora skogen ser jag från tågfönstret en omfångsrik tallstubbe med en stor rulle rostig taggtråd omsorgsfullt ditlagd ovanpå. Vem har gjort det? Vems är taggtråden? Vem högg ned trädet mitt i skogen och lämnade alla andra höga furor kvar? Hur länge har det sett ut så?
Det var som en installation mitt i skogen, vackert i all sin rostighet och sitt förfall. Som gjort för mig att betrakta och fundera över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar