Här är det, brevet som min advokat skickat för att överklaga ett beslut om att lägga ned mitt ärende utan vidare åtgärd. Jag skrev om det i ett inlägg i höstas och vill ni få lite bakgrund så följ länken. Nu har det äntligen hänt lite konkreta saker i byråkratins långsamma värld. Det har varit blanketter som ska fyllas i, papper som kommit bort och måste skickas igen, kopior som ska verifieras, personer som ska nås.
Alltså svensk sjukvård i all ära kan vara fantastisk och ligga i framkant i hela världen, men när det INTE fungerar är den rätt byråkratisk, alla håller varandra om ryggen, ingen vill ta något ansvar och ingen, ingen tänker på att patienten faktiskt kanske kan behöva lite hjälp efter som den ju är sjuk, svag, trött, har ont, inte vet vilka instanser som finns att vända sig till och så vidare.
Nej i det här avseendet har jag fått vara min egen projektledare över detta projekt att råka få en fysisk åkomma som efter många turer ledde till operation, som ledde till nya problem, feldiagnos och felbehandling som ledde till många olika mediciner och undersökningar och behandlingar, som ledde till två nya operationer, som sen ledde till ..... ingenting direkt.
Tillbaka på ruta ett har jag, som vanligt tagit egna beslut, kontaktat nya instanser i vården fast denna gång utanför landstinget. Kanske kan jag lika gärna må bättre av akupunktur, irisdiagnostik, zonterapi eller kristallterapi? Det är iallafall inget som den ordinarie läkarkåren ens närmar sig. En läkare på vårdcentralen skulle väl aldrig säga att man kanske skulle gå till en zonterapeut, naprapat eller kiropraktor? Det har i alla fall inte hänt mig!
Snarare Jag: "Hej jag har ont i ryggen, höfterna och ljumskarna och det strålar ned i benen."
Doktorn: "Jaha men du har inte diskbråck för då har man tappat känseln i benen. Men jag skickar dig väl på röntgen då."
Doktorn i ett brev hem till mig: "Det såg fint ut på röntgen."
Jag, hemma utan att kunna diskutera med doktorn: "?" Slutsats - det ser fint ut på röntgen alltså är jag bra då? Eller det är i alla fall inget farligt? Eller jag hade nog inte ont då för DET SER FINT UT PÅ RÖNTGEN!
Som patient blir jag bedrövad att det, återigen, är mitt ansvar att följa upp, driva på och ännu en gång ringa och boka en ny tid med doktorn. För jag tycker att man måste leta vidare efter roten till det onda om det nu såg fint ut på röntgen. Prova nån behandling, fundera ut en möjlig, tänkbar diagnos om det nu inte är diskbråck. Det är uppenbarligen en uppfattning som doktorn inte delar med mig. Då hade jag ju fått en ny tid i det där brevet, väl?
Eftersom jag (se inlägget i höstas) tyckte att det var dags att sätta ned foten och inte bli en hunsad, feldiagnosticerad och felbehandlad patient som valsar runt i vården utan struktur och riktning, var det enda rimliga sättet att skaffa en advokat som är duktig på vårdfrågor och med dennes hjälp överklaga och göra min röst hörd.
Nu är det bara att vänta. Att vänta på att mitt ärende tas upp. Att vänta på vad Patientnämnden säger i frågan och vad deras rekommendation/beslut blir.
Jag hoppas att jag får rätt men om jag inte får rätt har jag iallafall gjort vad jag kan.
Satt ned foten.
Det känns skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar