Ni minns ljudet, knastret och det distinkta raspet när nålen landar ute i kanten av skivan där det är lite blankare. Ett knäppande innan nålen når in till första ljudspåret och musiken tonar ut i högtalarna. Varenda dammkorn, fingeravtryck och, Gud förbjude, repa hörs i samklang med musiken och ger den där helhetsupplevelsen som är svår att uppnå med det lite mer hårda, rena och stålblanka ljud som en digital musikupplevelse oftast är.
Jag har alltid gillat musik. Faktum är att stora delar av mitt liv har ett soundtrack ungefär som i en film. Åren i mellan- och högstadiet har sin musik. ABBA, David Bowie, Gasolin. Åren på gymnasiet och sommarjobben har sin egen ton. Styx, Depeche Mode, Ebba Grön. Åren i Uppsala, somrarna i Eskilstuna och livet som småbarnsmamma.
Jag har märkt att det är lättare att komma ihåg personer och händelser när man förknippar dem med en viss artist eller en speciell låt. Men jag är nog inte särskilt ensam om det här, de flesta människor har ju något slags förhållande till musik. För en del går det så långt att det blir deras karriär och levebröd, för andra blir det en hobby att spela eller sjunga och för de allra flesta är det ett tillbehör i livet som man inte gärna är utan.
För tillfället ligger min älskade vinylsamling i garaget men jag längtar ofta efter att få spela dem. Snart ska jag nog kunna göra det! Några hänger som en väggdekoration inne på ena dotterns rum. Hon har förstått hur coolt det är med vinyl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar