Mörka skyar

Det är två år sen dödsskjutningarna på Utöya och sprängdådet i Oslo.

Ofta när sådana hemska saker inträffar av en sådan magnitud som det och till exempel när John F. Kennedy eller Olof Palme sköts till döds eller när World Trade Center kollapsade till följd av terrorattentaten i New York, brukar människor minnas med oerhörd skarphet var de befann sig, vad de gjorde och vad som hände sen efter att de fått det hemska beskedet om vad som just hänt.

Så är det naturligtvis för mig också och det är intressant det där med hur minnet fungerar, att vissa saker etsar sig fast så väldigt hårt, man minns glasklart, och andra händelser eller långa perioder av livet minns man väldigt vagt, om ens alls.

Självklart är svaret att saker som är viktiga av en anledning, som till exempel när ens barn föds, kommer man ihåg för alltid och bär med sig genom livet, eller när något riktigt hemskt händer som exemplen ovan. Det skakar om oss i vårt innersta och berör något som vi inte kommer i kontakt med var dag. Det väcker känslor inom oss som är en del av själva essensen av att vara människa och det ligger mycket nära till hands att tänka den alltför välkända tanken "Tänk om det hade varit jag".

Tänk om det hade varit jag som varit en av de ungdomar som förtvivlat försökte förstå vad som hände när en till synes helt fredlig polisman dök upp på Utöya och sedan började skjuta människor med ett metodiskt lugn och med ett förmodat inre ursinne som är svårt att ta till sig.

Tänk om det hade varit jag som varit en av de oroliga föräldrarna på fastlandet som med bultande hjärta väntade på besked om mitt barn. Som med fruktansvärd ångest letade efter information och fakta och senaste nytt och som så småningom fick gå iväg för att identifiera sitt älskade barn.

Tänk om det hade varit jag som varit föräldern som genom media fick bevittna hur min son med berått mod och iskallt beräknande åkte till Utöya beväpnad för att döda så många som möjligt.

Det är i empatin med andra människor och förmågan att försonas med tanken på att detta hemska har hänt men att inte glömma varför det hände, som vi som lever nu måste gå vidare. Vi måste verka för att det goda ständigt ska ta överhanden över det onda, vi måste kämpa för jämlikhet, rättvisa och demokrati inte bara lite då och då och när det passar.

Det är svårt att vara människa och det är lätt att känna att man inte gör någon skillnad och viljan att ge upp ger sig tillkänna och då kan man bara göra något litet som man själv mäktar med, det måste inte vara världsomvälvande. En promenad består av många, många små steg och en stig träder fram först när många fötter trampat i samma spår.

Trägen vinner vill jag gärna tro. Så även i detta fall även om mörka skyar hänger över stora delar av Europa.