Det man hittar det får man

Jag gick ut på en promenad. Luften var frisk med en vind som tog i, men som inte var novemberkall som jag väntat mig. Himlen var blekrosa och disig borta i horisonten, träden fortfarande gullövade och rönnbär som rubiner åt fåglarna. Hösten var vacker ännu en dag. Under kastanjeträden på Majorsallén låg drivor av nedfallna löv och kvistar, kastanjer och de fantastiskt fina, gröna, taggiga skalen som ser lite ut som minor från andra världskriget.

Plötsligt stannade jag till.
Men såg jag verkligen rätt?
Hur stort kan ett blad egentligen bli?

Jag var helt enkelt tvungen att, måste om man så vill, (ha ha ni som läste gårdagens inlägg om måsten eller att välja) plocka upp bladet och ta med det hem. Det fick såklart inte rum i nån ficka så jag bar det i handen hem som en litet barn som plockat blad och pinnar på sin äventyrliga promenad.

Jag tog några så där härligt klassiska bilder med en tändsticksask som referens så man verkligen ska kunna få en uppfattning om just hur stort det här bladet faktiskt är.

Se själva!