Sätta ned foten

Foto: Lovisa Wahlin Eriksson

Ibland måste man bara sätta ned foten och säga "Stopp och belägg, nu räcker det, det här tänker jag inte gå med på, det här kan jag inte acceptera."

Jag kan bli så innerligt trött på när andra människor tror sig veta vad jag vill, vad jag tycker och vad jag känner. Det är inte fritt fram för tolkningar och gissningar kring vem jag är, hur jag upplevt saker och ting och vad jag tycker. Man får faktiskt ställa frågan och lyssna på svaret.

Inom sjukvården  till exempel, råder en stor brist på kunskap om kommunikation och dialog mellan personal och patient. Det leder såklart till missförstånd, frustration, oro och även felbehandlingar. Nu är jag mitt uppe i en utredning kring min ursprungliga diagnos, konsulterande läkares diagnoser, operationer som gått fel eller inte behövts, felaktiga behandlingar som ordinerats utan att först fråga de nödvändiga kringfrågorna.

Nu är saken anmäld till Socialstyrelsen, IVO - inspektionen för vård och omsorg och till patientföreningen LÖF för utredning om eventuella brister i vård och behandling och frågan om eventuell ekonomisk ersättning för inkomstbortfall, sveda och värk och framtida inkomstbortfall. Trist men nödvändigt.

Ja jisses vilken byråkratisk djungel, vilken snårskog av regler och undantag, kanslisvenska och tröttsamma tjänstemannaskrivelser. Så många telefonsamtal jag ringt, så många mail jag skrivit, så många läkarbesök jag varit på. Så många smärtsamma undersökningar jag genomgått, recept som skrivits ut och möten jag suttit på. Det är så tröttsamt att vara sjuk och behöva sjukvårdens hjälp att man skulle behöva vara frisk för att vara sjuk, ni vet.

Om jag klarar mig igenom det här klarar jag nog vad som helst. Fast nu har jag faktiskt varit tvungen att skaffa en advokat, vilken känns som på film, ett amerikanskt drama där nån säger "Du blir kontaktad av min advokat".

Verkligheten känns helt overklig. Det har den gjort länge nu.