Alla somrar har den funnits där under trappan upp mot altanen. Står man alldeles stilla och bara väntar så dyker den upp och sitter en stund helt stilla på den solvarma träplankan. Man kan se dess andetag i den lilla kroppen och se de små klorna längst ut på varje tå. Som en sagans drake fast i miniformat. Ögonen tittar och tittar men man får inte riktigt kontakt. Sen rasslar det till och den pilar iväg genom blåbärsriset och det höga gräset ut i skogsmarken och är borta.
Ödlan är här! Fast det kan man ju inte ropa utan mera väsviska fram, för annars springer den sin väg direkt.
Det är en årligen återkommande klassiker som vi inte missat ett enda år så vitt jag kan minnas. Det är ett fint ögonblick när det händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar