Det gamla talesättet som vissa indianer sägs ha använt att man aldrig ska döma en annan människa utan att gå en mil i deras mockasiner, gillar jag. Man kan aldrig ha alla fakta och sanningar om en annan människa och man kan därför aldrig döma någon eller vara den som har åsikter eller uttalar sig nedsättande.
Ingen vet allt om mig!
Jag vet inte allt om andra!
Om nån är dum, elak eller ogin kanske de själva har blivit dåligt behandlade eller de kanske är ledsna över något eller de kanske har ont nånstans. Att åtminstone försöka bemöta dem med tolerans är en bra början, man ska ju inte vara elak tillbaka. Det finns ju ofta en bakomliggande förklaring till varför en del människor inte kan låta bli att säga något nedlåtande eller förminskande. Det kanske får dem själva att känna sig större och bättre och viktigare, men frågan är om man alltid ska ursäkta det beteendet och den förklaringen. Alla har vi ju en gräns för hur taskigt beteende man kan tolerera.
Tolerans är ett bra karaktärsdrag som jag verkligen uppskattar hos andra människor och man kan med fördel träna på att ha mer tolerans mot sina medmänniskor. Man kan, istället för att sucka och tycka att nån beter sig bedrövligt, tänka att de kanske egentligen är ledsna eller nedstämda eller att de just blivit osams med någon. Att bemöta deras beteende med tolerans och snällhet kan vara det plåster på såret som de behöver och som gör att de orkar sätta sig över all elakhet och bli lite snällare.
Det kan vara så.
Men om nån konsekvent beter sig illa får man helt enkelt säga ifrån och avstå från den personen. Det tycker jag att man ska göra, för den man ska vara snällast mot i hela världen är sig själv.
Sig själv får man ju vackert dras med hela livet.
Sig själv kan man aldrig gå ifrån och lämna.
Sig själv kommer man aldrig undan.
Då vill det till att man gillar sig själv och är snäll mot sig själv. Annars får man ont i magen av att man innerst inne känner att man blir sviken, av sig själv. Värsta tänkbara sveket egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar