"Vi hade en radiostyrd helikopter som skulle få premiärflyga över Nyforsgatan i Eskilstuna. Det var en riktigt fin liten helikopter där man kunde programmera flygturen i förväg och sen bara skicka upp den och följa dess flykt. Precis så gjorde vi. Det riktigt fina var att den hade en liten kamera som kunde filma själva flygturen. Kameran var såklart igång när vi skickade upp den.
I vida svängar flög den lilla helikoptern över biltrafiken på gatan, in över det lilla soldränkta torget och upp över de grönskande träden på berget intill. Den flög tillbaka mot huset och vi som hade gått upp till farmor och farfars lägenhet, stod på balkongen och kunde höra det svaga surrandet från rotorbladen och se hur helikoptern svängde ut över torget igen. Vi stod i solskenet och småpratade, kände oss förväntansfulla och glada och såg fram emot att snart få se filmen.
Plötsligt tog helikoptern en helt annan riktning än vi räknat med, den flög högre och högre över torget och svängde undan så att vi inte längre kunde se den. Vi blev förvånade och oroliga och tyckte det var konstigt att den avvikit från vår programmerade flygtur. Vi hängde ut över balkongräcket så långt vi bara vågade men ingen såg vart den tagit vägen. Jag sprang ned för trapporna och ut i solljuset på trottoaren. Ingenstans kunde jag se helikoptern så jag gick över gatan ut på torget för att få bättre översikt. Precis då kom den flygande över hustaken och såg ut att ha rak kurs tillbaka mot torget. Det var snart dags för helikoptern att landa och jag såg att den tappade höjd. Den flög vingligt och såg ut att kunna störta när som helst och jag sprang fort fram emot den och fångade den precis innan den skulle ha kraschat.
Det var liv och rörelse på gatan och torget utanför porten och några människor stannade och pratade med mig om att de hade sett det lilla flygtyget och undrat vems det var. Jag svarade artigt att helikoptern var min och ursäktade mig att jag hade bråttom.
Inne i trapphuset var det dunkelt och svalt och jag gick mot hissen. Det var en sån där gammal hiss med både dörr och en gallerdörr som man fick skjuta åt sidan. Hissen stod nere på bottenplanet och jag öppnade dörren. Gallerdörren kärvade och hur jag än drog fick jag bara upp den till hälften och jag fick pressa mig in med helikoptern före. Precis när jag vände mig om för att stänga dörrarna och trycka på knappen rycktes gallerdörren upp helt och några personer kom in i hissen.
Det var en man oklanderligt klädd i vit skjorta med slips, kavaj, rock och hatt. Han såg ut som urtypen för en artig engelsman i tweed men med ett lite mer sydländskt utseende med mörk skäggbotten och svarta ögon. Efter honom kom ett par kring de sjuttio, damen med lagda lockar, sjalett och kappa, mannen i överrock och ett vänligt leende. Nu blev det trångt i hissen. Jag sträckte mig fram och tryckte på 3:an. De andra nickade så jag antog att de skulle till samma våning.
När vi var uppe på tredje våningen och hissen stannat gick allting väldigt fort. Den äldre herren öppnade hissdörren och lät sin fru gå ut i trapphuset och följde sedan efter. Mannen med hatten vände sig plötsligt mot mig istället för att gå efter dem. Jag hann bara känna en känsl av förvåning och förvirring när han sträckte sig efter helikoptern i min hand. Jag höll upp armen så högt jag kunde och sa med både rädd och arg röst: " Vad gör du, låt bli den. Den är min". Min röst lät svag och ynklig fast jag ville låta stark och självsäker.
Mannen sa ingenting. Jag hörde det äldre parets fotsteg över stengolvet i trapphuset och insåg att jag borde ropa något så de skulle komma tillbaka. Mannen höll ett litet svart föremål i handen. Det såg nästan ut som en vanlig säkring till ett gammaldags proppskåp men med en lång tagg eller gadd i den smala änden. Det lyste en blå LED-lampa i toppen och han förde den mot min hand och tryckte den hårt mot basen av min tumme. Samtidigt tog han loss en bit av helikoptern, backade ut genom hissen medan han log och försvann sedan nedför trapporna. Jag kände en skarp smärta i hela handen och tog ett steg ut ur hissen och skrek på hjälp.
Inte ett ljud hördes. Jag hade en förlamande känsla i hela kroppen, jag kunde knappt stå upprätt och jag försökte skrika igen. Handen bultade och kändes svullen och jag kunde inte få mitt förstånd att foga samman allt som hänt till något rimligt och rationellt.
Jag tittade på helikoptern och kunde bara tänka en tanke om och om igen.
Varför tog han kameran?"
Den här drömmen vaknade jag upp ur tidigt i morse och jag var helt fascinerad över vilka konstiga saker man kan drömma. Det är intressant det där med hur hjärnan sorterar saker medan man sover.
Så här ser min förklaring ut:
Jag hade under flera dagars tid tittat på gamla foton från förr och även pratat med mina släktingar om det när vi sågs. Därför var vi nog hemma hos farmor och farfar.
Med "vi" menar jag en obestämd mängd människor där jag bara kunde definiera mig själv men jag hade känslan av att vi var fler i drömmen.
Helikoptern kom nog från att jag tittat på en hemsida med foton av skogar tagna med just en kamera i en radiostyrd helikopter. Fina foton för övrigt.
Men den där skummisen som snodde kameran från helikoptern, han var inte bekant. Eller jo, lite lik min lärare i engelska på gymnasiet. Men också lite som Hercule Poirot. Men att han skulle förlama min hand med en svart säkring med blå, självlysande topp?
Jag tror att han i hatten tog över kontrollen över helikoptern och flög iväg med den för att filma något som var hemligstämplat och viktigt för honom och hans skurksyndikat. Jag tittar ju på spännande saker på tv så gott som dagligen och läser deckare så konspirationsteorier är jag aldrig främmande för. Men den där blå förlamningsgrejen kan jag inte förklara.
Eller jo, när jag vaknade låg jag på min ena hand och den var helt öm och stickig och jag fick massera liv i den.
Om inte annat så var det roligt att drömma en knasig dröm och att få vara hemma hos farmor och farfar i Eskilstuna igen och att få flyga radiostyrd helikopter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar