Som en resa jorden runt

A notebook. En anteckningsbok. Cirka snyggast i hela världen eftersom min yngsta dotter har gjort den på sin utbildning och gett den till mig.

Den får symbolisera ett projekt som jag nu har smugit igång. Jisses så stort det känns, jisses så läskigt det känns och jisses så himla roligt det känns. 

Just den här anteckningsboken finns det risk att jag aldrig kommer att skriva nånting i nånsin. Den är alldeles för fin.

Jo då. Bara blanka blad inuti. Man kan skriva, rita, skissa, anteckna, göra diagram, uträkningar...

Men de blanka bladen är också en symbol för mitt nya projekt, det oskrivna bladet, det blanka som väntar på att bli fyllt med något. Det är så himla spännande att jag har fjärilar i magen men nu händer det!

Jag har börjat skriva.

På riktigt.

Inte bara i bloggen.

Jag har skickat in ett bidrag till en novelltävling och nu jäklar är jag på gång. Nu ska jag bara fortsätta.

Det känns som jag ska resa jorden runt och vara borta jättelänge och inte har en aning om vart jag ska och inte hittar nånstans och inte vet vad som kan komma att hända. Min mamma sa till mig flera gånger att jag borde skriva, skriva barnböcker, skönlitteratur. Hon sa åt mig att "åka jorden runt". Nej det sa hon inte ordagrant men hon sa att jag borde skriva och det hade hon ju helt rätt i. Det vill jag.

Datorn står på skrivbordet inne på kontoret. Jag sitter på stolen och skriver. (Nej det gör jag inte, jag sitter hellre var som helst utom där.)

Gud, när jag läser detta hyperventilerar jag och får svårt att svälja. Ska jag ens publicera det här inlägget är min enda tanke?

Äsch, det kan väl inte vara så farligt. Sånt här har ju folk gjort förr. Sånt här gör ju somliga hela tiden.

Ba gört liksom.

Och jag har gjort det! Jag har ju redan skrivit en novell som jag skickat till en tävling. 

Roligt och stort!

Nu ska jag bara fortsätta att skriva.

Inte så svårt. 

Va, va, va?