Som att stiga in i en saga

När jag är ute och går på promenad kommer jag nästan varje gång till den här sträckan som är min favoritsträcka.

Visst ser det fint ut? Lite sagoaktigt att stiga in genom grindarna och följa den långa rakan mot...
,,,ja mot vad?

Ingenting faktiskt, det är bara en en stor häck i andra änden. Men det här är en av många fina gångar att gå längs här på kyrkogården.

Jag passerar förbi minneslunden med damm, vattenfall, och fin belysning upp längs björkarnas stammar, och pratar en stund med min mamma. Går långsamt längs grusgångarna och läser på gravstenarna. En del har lustiga och udda namn som nog inte är så vanliga idag. En del fick bli hundra år gamla och en del dog redan som barn. Det är väldigt rofyllt och fint här. Välskötta grönytor och rabatter. Människor är hos sina släktingar och vänner och lämnar blommor, stenar med inskriptioner, nallar och ljus och ser till att det är fint på gravarna.

Min mamma ville inte ha någon grav och det var jag först väldig ledsen över. Jag ville ha en plats att gå till där jag säkert visste att hon var. En grav dit jag kunde gå med blommor och andra saker jag vet att hon tycker om. En plats att besöka för att känna hennes närhet. Men hon ville vara i minneslunden och då blev det ju så förstås.

Hennes aska är i en annan minneslund i en annan stad, men det fina är ju att jag kan gå till vilken minneslund som helst när jag behöver prata med mamma. Faktum  är att jag inte ens behöver gå till minneslunden. Hon är ju med mig hela tiden.

Rätt som det är kan jag känna ett stråk av parfym från nån av hennes favoriter, kanske Sun Moon Stars som både hon, jag och min syster gillar mycket.

Ofta kan jag höra musik på tv eller radio som var hennes favoriter, Elton John, Björn Skifs eller kanske något klassiskt.

Eller så går jag ut på kvällen i mörkret för att slänga sopor och blir stående och tittar på samma stjärna varje gång, den som blinkar norrut och det är samma stjärna jag tittade på varenda kväll medan mamma var sjuk och döende och när hon dog var det som en tröst att se stjärnan på samma plats bland alla de andra, blinkande åt mig. Det var en tröst att den fanns där och blinkade även om hela min värld just hade stannat och behövde få stå still ett tag medan vi alla letade efter fotfästet igen.