När det har regnat, som det har gjort rätt ihärdigt nu i ganska många dagar, och det äntligen blir uppehåll en stund, ligger en droppe kvar i ett bladveck och speglar hela världen i sin yta. Man ser min skugga med handen och kameran som ett mörkt parti i övre delen av droppen. Runt om flödar allt det gröna i olika nyanser från klematisen, rosornas blanka mörkgröna blad och klätterhortensian.
Om jag hade haft ett mikroskop hade jag kunnat se alla de små invånarna som bebor denna enda droppe vatten. Det hade varit fint. Som ett mikrokosmos. Det kanske jag hade haft lättare att hantera än det riktiga, stora kosmos som ju är min stora kärlek och skräck på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar