Vi har köpt plantor, grävt, vattnat, gödslat och planterat. Rensat, ansat och klippt. Fixat med pallkrageodlingarna och beundrat allt som växer där. Sen har vi förstås ätit frukost i solen på vår varma innergård där det är vindstilla och morgonsol, druckit kaffe på samma ställe ett par timmar senare och njutit av svenska jordgubbar i trevligt sällskap.
Sen åt vi lunch under markisen på utealtanen mellan rosenspaljén, klematishängena och klätterhortensian och sen avslutade vi dagen med ljummen sallad och rosévin på glasaltanen i eftervärmen från en fantastisk försommardag.
Alltså alla dessa färger och former och ljuvliga blommor i trädgården. Det är ju en sån underbar tid just nu när hela naturen brister ut i en färgexplosion som ett jättelikt fyrverkeri av olika härligheter. Jag vet att bloggen var fylld av blommor och färger förra våren och jag försöker tona ned det lite. Det är ju i och för sig nya blommor i år, men samma plantor ändå. Fast när klätterhortensian blommar, när schersminen slår ut, när honungsrosen samsas på samma spaljébåge som de djupröda rosorna, när odlingarna frodas i pallkragarna, när min nya ros - en polkagrisros öppnar sina första blomknoppar och doftar vidunderligt, då kommer jag nog ändå att ha ett eller annat inlägg här om alla dessa härligheter och skatter som bara finns utanför vår dörr.
Det är en fantastisk lyx att faktiskt få den äran att äga en bit av den här jorden i form av en liten plätt till trädgård nästan mitt i stan. Och med äga menar jag att vi på pappret ser ut att äga marken men vi har ju såklart bara lånat den av jorden själv och (klyscha!) av framtida generationer.
När vi hade köpt vårt hus och jag gick i trädgården den första sommaren tänkte jag på det faktum att just den här lilla biten mark var våran. Den är inte stor vår tomt, kanske 5-600 kvadratmeter och jag klev runt och tittade förhoppningsfullt i rabatter och på allt som växte överallt. Det var en fin liten trädgård, en frodig bit mark.
Sen när jag hade stegat runt och liksom ringat in och mutat in vårt territorium började jag fundera på hur långt ned i jorden vår äganderätt sträckte sig. Hur djupt ned äger man sin mark eller trädgård eller skog? Inte längre ned än till jordens kokande mitt kan jag föreställa mig.
Ja sånt kan man också tänka på när man går omkring på sin plats på jorden och filosoferar lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar