Uj uj uj

Uj uj uj skulle man säga hemma i Örebro om man såg den här sötnosen. Ibland faller jag in i den underbara, fulhärliga gnällbältesnärkingskan och brister ut i ett gneellande och ujande och iiiiande.
Oftast händer det när jag är pratar med gamla kompisar eller är på plats i Örebro. Jag kan gå runt på stan in och ut ur affärer och bara lyssna och le. Jag kan höra direkt om nån är från Örebro eller kanske lite mer österut mot Eskilstunatrakten där jag tillbringat alla mina somrar upp i vuxen ålder.

Jag gillar verkligen dialekter och tycker att de alla har sin charm. Sen finns det ju vissa som har mer charm som värmländska till exempel. Det är en favorit. Det låter varmt och välkomnande och lite lagom bonnigt och tryggt.

Sen finns det ju dialekter som är så svåra att förstå att man känner sig som en utlänning när man hör dem prata. I Malung och Lima pratar de ett helt eget språk. De säger i när de menar jag. En kompis från förr ringde hem till sin mormor i Lima och jag tror banne mig att jag inte förstod ett ord av vad han sa.

Västgötskan, som jag borde begripa efter ungefär 20 år här på slätten, kan också vara väldigt svår. Jag har fått fråga och fråga om ibland och ändå inte förstått. Om nån säger att de ska köpa ena bållk och sen tycker att det är min tur att svara på det, så är det inte så självklart. Numera vet jag att de pratar om en burk, kanske med sylt i. Andra gånger jag hamnat i dialektala svårigheter är när folk sagt ostabete, körvaschnäling, sjuva och seckla. Sug på det ni! Jag översätter en annan dag.